Utgår även IPCC från tillväxtparadigmet?

Svetlana Gross,
doktorerar om finansbranschens roll för hållbar utveckling

När naturvetare möter finansbranschen.
IPCC-forskarna försöker i sin senaste rapport övertyga beslutsfattarna med argument om risken för stora ekonomiska skador och möter därmed finansbranschens efterfrågan på finansiell information. Uppdatering av finansiella modeller får dock inte bli huvudlösningen på klimatproblemen eftersom den omöjligen kan säkerställa en globalt rättvis omställning.

För en månad sedan offentliggjorde IPCC den första delen i sin sjätte sammanställningsrapport om klimatets läge, delen som presenterar de naturvetenskapliga grunderna, författat av den så kallade Arbetsgrupp 1. De två vidare delarna, en om påverkan på människan (Arbetsgrupp 2) och en om hur klimatförändringarna ska bekämpas (Arbetsgrupp 3), ska släppas om ungefär ett halvår.

Under presskonferensen betonade IPCC:s representanter ett budskap: alla regioner i hela världen kommer att påverkas av klimatförändringarna, alla samhällen kommer att utsättas för stora risker och det kommer att kosta pengar. Det verkar som att vi i klimatfrågan har kommit till en punkt då även naturvetenskapen tvingas prata i finansiella termer i hopp om att bli hörsammad.

Två nya fokusområden som lyftes fram var ett tydligare samband mellan klimatförändringar och extremväder samt regionala effekter på en mängd klimatrelaterade faktorer, där en interaktiv atlas har skapats med hjälp av de senaste avancerade modellerna av klimatsystemet. Med båda dessa satsningar har IPCC i praktiken gått finansindustrin till mötes: risker för extrema väderhändelser och klimatpåverkan på mindre (helst lokal) geografisk skala är det som efterfrågas av branschen för att inkludera de så kallade fysiska klimatriskerna i sina investeringsbeslut.

Det här är ingen slump utan ett resultat av de senaste årens utveckling i finansbranschen där rapportering om koldioxidavtryck och klimatrisker är på väg att bli obligatorisk. Men att naturvetenskapen så tydligt fokuserar på branschens behov är nytt.

Viktigt perspektivskifte?

I Studio Ett, samma kväll som rapporten släpptes, kommenterade Victor Galaz, docent i statsvetenskap vid Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet, den här utvecklingen som ett ”viktigt perspektivskifte” som IPCC gjorde. Han menade att det var positivt att rapporten inkluderade ”just de här konkreta kvantifieringarna av riskerna där man ser att det börjar kosta pengar. Det här är något som drabbar den rika världen, inte bara den fattiga världen”.

Att klimatförändringarna främst drabbar kommande generationer och fattiga i Globala Syd har enligt Galaz länge varit en missuppfattning som, tillsammans med ”direkta desinformationskampanjer från vissa intressen i samhället har fördröjt klimatarbetet.” Det finns alltså en förhoppning om att väcka den rika världen till en verklighet som vid det här laget borde vara uppenbar, speciellt efter sommarens extrema väder i länder som USA, Kanada, Tyskland, Belgien och Grekland.

Klimatförändringarna kommer att drabba alla. Det är ett korrekt påstående men det knyter sig i magen under IPCC:s presskonferens. Alla kommer att drabbas olika – här i norr kanske får vi översvämningsskador på egendom medan vissa ställen i Indien och Bangladesh kommer att bli obeboeliga. Dessutom har olika länder olika bra förutsättningar att reagera och anpassa sig till klimatförändringar.

Är risken för ekonomiska skador i den rika världen det bästa (sista?) argumentet vi har för att sätta i gång klimatarbetet på riktigt? Kommer lönsamhetskalkylen äntligen gå ihop nu när naturvetenskapen använder ett finansiellt språk? Kommer hela jordens befolkning omfattas av kalkylen? Jag tvivlar på det.

Klimatpolitiken har förhalats i flera decennier. När den första rapporten från IPCC kom ut år 1990 var det hyfsat klart vad som orsakade klimatförändringarna och vad som behövdes för att undvika de allvarligaste konsekvenserna: minska och på sikt eliminera förbränning av fossila bränslen och förändra markanvändningen så att den biogena kolcykeln åter kommer i balans eller, enkelt uttryckt, stoppa avskogning och degradering av jordbruksmark.

Idag, efter ytterligare tre decennier av forskning, har utsläppen ökat med ca 60 procent och alla viktiga parametrar har försämrats. Nu räcker det inte längre att minska utsläppen för att stabilisera klimatet, vi blir också tvungna att suga koldioxiden ur atmosfären i många decennier framöver och lagra den i berggrunden i flera tusen år. Ju större kvantiteter vi räknar med, desto mer resurser (så som olika typer av mark, växtlighet, mineraler och energi) kommer behöva läggas på dessa tekniker. Teknikerna kan komma att fullständigt dominera världsekonomin, och för att säkerställa sin fortsatta existens satsar dagens producenter av fossila bränslen på teknikutveckling på området.

Vilar på antagande om tillväxt

Att det behövs en ny gigantisk global industri för att klara av att leva på jorden, är en slutsats som vilar på antagandet att världsekonomin, vars hjärta fortfarande är en förbränningsmotor, behöver fortsätta växa. Samma antagande om nödvändig tillväxt ingår i de finansiella kalkylerna som nu med hjälp av naturvetenskapen ska fyllas på med specifika värden för klimatrelaterade risker och kostnader i de delar av världen där stora ekonomiska värden finns eller produceras. (Tänk till exempel på att våra pensioner är direkt beroende av att världens börser oupphörligt växer.)

I över tre decennier har ekonomisk tillväxt drivit på utsläppen med vetskapen om att de ekonomiskt svaga med all säkerhet skulle drabbas av effekterna av ett skenande klimat. Att inkludera klimatrisker i finansiella beslut förändrar inte den här logiken: det gäller bara de tillgångar som är finansierade av kapitalet som ska växa. Småbrukarens mark, allmänningar och oexploaterad natur inkluderas inte (det pågår visserligen flera försök att skapa marknader för biologisk mångfald, men jämfört med klimatet försvåras dessa av att det saknas ett lika bekvämt mått som ett ton koldioxidekvivalenter).

IPCC understryker med emfas att deras rapporter är ’torr vetenskap’ och är politiska bara så tillvida att de ska läsas av beslutsfattarna. Jag tror gärna det, men även den torraste av vetenskaper befinner sig i en ideologisk och politisk kontext, vilket idag domineras av tekno-ekonomiska perspektiv och ett tillväxtparadigm.

Boktips:

Jag har skrivit upp Andreas Malms nya bok ”White Skin, Black Fuel” på att-läsa listan, och rekommenderar er att göra detsamma, efter lysande recension av Valerie Kyeyune Backström. Boken visar vilken förödelse vi i rika länder riskerar att ställa till med om vi fortsätter agera i våra egna ekonomiskt präglade intressen. Det skrämmer mig mer än klimatförändringarna.