Varje svensk har 300 slavar

Stellan Tengroth

Förr i tiden var muskelkraft en av de viktigaste energikällorna, inte minst genom slavhandeln. Men hur många slavar skulle krävas om vi skulle byta ut vår fossila energi mot muskelkraft?

Om vi backar tillbaka 300 år, innan industrialismen gjorde sitt intåg, var energikällorna inte alls de som vi är vana vid idag. Veden, den tidens biobränsle, var självfallet en bas, men varken vatten- eller vindkraft är några sentida innovationer. 

Det är ingen slump att vi har ortsnamn som Forshaga, Munkfors och Älvsbyn. De utgör påminnelser om att man tidigt sökte sig till forsande vatten för att med skovelhjul fånga vattnets rörelseenergi. Med vindens kraft malde man säden i väderkvarnarna och det var samma luftrörelser som gjorde det möjligt för Columbus och Vasco da Gama att segla över världshaven. 

Därutöver var muskelkraften, både från människor och dragdjur, viktig. Den avskyvärda slavhandeln och skeppandet av människor från Afrika till Amerika var inget annat än en dåtida energimarknad.

Men det är inte nödvändigt att gå över Atlanten och ända till 1800-talet. I mellankrigstidens Sverige var arbetslösheten periodvis skyhög och för att råda bot på det skapades de så kallade nödhjälpsarbetena. Organiserade som de var av Statens Arbetslöshetskommission (AK) kom de under 1930-talet att gå under den neutralare benämningen AK-arbeten. 

Ofta handlade det om vägbyggen och oavsett vad de kallades var det ett hårt arbete, ofta långt hemifrån, med primitiv inkvartering och med en usel lön. Idag skulle vägbyggen inte ha varit något verksamt botemedel mot arbetslöshet, men för nästan hundra år sedan var det spadar, hackor och skottkärror som gällde. Det som räknades var den råa muskelstyrkan och mängder med folk.

Energislavar

Även om vi inte vill återuppliva vare sig slavarnas förnedring eller 1930-talets slitgöra för att bygga väg leder det till en spännande sifferlek. Skulle det vara teoretiskt möjligt att driva vårt moderna samhälle med enbart muskelkraft och hur många ”energislavar” skulle i så fall krävas? 

Denna hypotetiska fråga har givetvis inget exakt svar, men det utesluter inte en grov uppskattning och några frikostigt avrundade siffror. Energikonsumtionen skiljer sig dramatiskt från land till land och för att få en uppfattning har jag i figuren gjort ett urval. Där återfinns värstingarna, de fem nordiska länderna, de största ekonomierna, några som ligger långt ned på skalan liksom världen som helhet.

Några lärdomar man kan dra är att Qatar och Island förbrukar tio gånger så mycket som det globala genomsnittet och nästan hundra gånger så mycket som invånarna i ett land som Bangladesh. Sverige befinner sig med marginal på den vänstra halvan med runt 300 ”energislavar”, Kina – världens verkstad – ligger strax över det globala genomsnittet, medan ett snabbväxande land som Indien fortfarande finns långt till höger med ungefär 35 ”slavar”.

Även om vi alla bevisligen lever på samma jordklot ser det i detta avseende ut som om vi kom från olika planeter. Och trots att de fattigaste länderna förbrukar en bråkdel av vad vi i väst gör skulle inte heller de klara sig med enbart muskelkraft.

Lönsamt ersätta människor med maskiner

Diagrammet baseras på antagandet att en människa förbrukar 200 kWh per år, vilket motsvarar energiinnehållet i 20 liter olja. Om man skulle köpa samma volym i form av bensin eller diesel på en bensinstation får man, inklusive skatter, betala runt 300 kronor. 

Men, att istället avlöna en person blir något helt annat. Med en lön på 20 000 i månaden slutar det för helåret, inklusive sociala avgifter, på runt 300 000 kronor. 

Maskiner drivna av fossila bränslen eller elektricitet ser alltså ut att ha en driftskostnad som är en tusendel av vad en lågavlönad arbetare skulle kosta. Vi har hamnat i en värld där det nästan alltid betalar sig att ersätta levande människor med maskiner. 

När riskfyllda och tunga kroppsarbeten rationaliseras bort är det i allmänhet inget att sörja. Inte heller finns det någon anledning att förfasas när monotona och rutinmässiga kontorssysslor tas över av datorer. 

Men en annan aspekt är att det numera sällan lönar sig att laga det som gått sönder. Om man överhuvud taget lyckas hitta någon som har både kompetensen och verktygen är det troligt att bara felsökningen kostar mer än vad man skulle få betala för en ny apparat tillverkad i en fabrik på andra sidan jordklotet. En som man enkelt kan köpa på nätet utan att någon butiksanställd har haft den i sin hand. 

De billiga ”energislavarna” riskerar alltså inte bara att leda till ett slöseri med naturresurser utan också ge oss ett torftigare liv där det inte är lönsamt att mötas av en människa med sina fel och brister.

Det så kallade tjänstedilemmat eller Baumoleffekten (efter nationalekonomen William Baumol) är andra ord för samma fenomen. Inom den tillverkande industrin kan produktiviteten ofta öka samtidigt som också kvaliteten förbättras. Detta i motsats till sektorer som vård, utbildning och kultur som inte kan rationaliseras utan att kärnan i verksamheten – det mänskliga bemötandet och samspelet människor emellan – går förlorad. Detta strukturella problem som slår mot de offentliga finanserna drivs i grunden av kombinationen lättillgänglig energi och (tack och lov) avsaknaden av slavlöner.

Jag vill gärna tro att slaveriet fick ett slut av humanitära skäl och av respekt för mänskliga rättigheter, men vågar inte tro att det skulle ha skett utan draghjälp från maskinerna som fick sin kraft från den billiga och potenta fossila energin.