Ekokrisen är ingen utmaning

Max Jonsson
Klimatanalytiker debattör

Texten publicerades först i Svenska Dagbladet.

Det handlar inte om vad vi ska göra åt klimatkrisen. Vi måste istället backa och sluta att göra en massa saker. Mänskligheten måste anpassa sig.

Den ekologiska krisen beskrivs alltjämt som mänsklighetens största utmaning. En utmaning som vi i brist på innovativ agens hittills inte har lyckats lösa. Vägen mot ett hållbart samhälle ska gå via teknisk innovationskraft – metafysiska trolleritrick som förväntas oskadliggöra vårt exploaterande av naturen. Eller ännu bättre, att helt frikoppla människan från att behöva förhålla sig till det faktum att biologisk mångfald i friska och levande ekosystem är ett kritiskt villkor för stabiliteten i planetens livsuppehållande funktioner. Medan vi söker efter svar på frågan om vad vi ska göra, dör arter ut i allt högre takt, och risken för en storskalig och irreversibel ekosystemkollaps blir allt mer påtaglig.

Naturvårdsverkets senaste utvärdering konstaterar att Sverige missar 15 av de 16 miljökvalitetsmål som skulle vara uppfyllda 2020. Vårt uppenbara misslyckande ursäktas ofta med att omställningen är en stor utmaning. Trots detta verkar det inte finnas något som helst utrymme för disruptiva kursändringar i politiken. Varför?

En förklaring kan vara det enögda fokuset på klimatet, där den fossilfria ekonomins beroende av grön teknik har satt kursen för hur vi ska lösa hela ekokrisen. Det är lätt att glömma att det är lika enkelt att jämna hela Amazonas med marken även med rena, effektiva och fossilfria maskiner. En annan förklaring skulle kunna vara att vi fortfarande är fängslade i vårt idéhistoriska arv, där den ekomodernistiska myten om framsteg, utveckling och frikoppling dyrkas så blint att vi inte ser att världen brinner. En tredje förklaring skulle kunna vara att vi medvetet vägrar erkänna att en hållbar utveckling är oförenlig med vårt ständigt ökande anspråk på energi och naturresurser. Det gör helt enkelt för ont att acceptera att jorden har biofysiska gränser, och som följd av det tvingas riva upp den ekonomiska logiken och upprätta en hållbar och mer rättvis fördelning av planetens frukter.

Det kanske finns en viss sanningshalt i samtliga förklaringar. Men siktet på ”grön tillväxt” och tilltron till att vi kan undkomma de planetära gränserna är utan tvivel den mest bekväma hållningen.

Under coronahösten 2020 sändes i vanlig ordning SVT:s partiledardebatt i Agenda, där bland annat klimat- och miljöfrågan debatterades. Parti­ledarna fokuserade återigen på ekokrisens mest ytliga konsekvens – utsläpp – och hur vi utan att på systemnivå ifrågasätta hur vi lever våra liv och hur våra samhällen är organiserade ska få bukt med problemet. Med andra ord är det alltså fortfarande elflygplan, effektiviseringar och biobränslen som huvudsakligen ska lyfta oss ur krisen.

Det är nu över trettio år sedan begreppet hållbar utveckling fick fäste i Brundtlandkommissionens rapport, år 1987. Våra ledare måste på riktigt ställas till svars för varför ingenting väsentligt har hänt, och på riktigt reflektera kring varför decennier av investeringar i grön teknik eller ökande andelar biobränslen i tankarna har varit verkningslöst. De får inte längre komma undan med den ursäktande retoriken – ”omställningen är ju faktiskt en stor utmaning”. För det är inte sant. Ekokrisen är inte alls en utmaning. Makthavarna har valt att göra det till en utmaning genom att driva en linje om att vi måste göra någonting, när vi i själva verket måste sluta göra. Makthavarna har valt att ge oss en oöverstiglig utmaning genom att vägra erkänna att en hållbar utveckling kräver att vi måste backa, omorganisera, skruva ned, minska, upphöra med våra svällande aktiviteter. Vi måste sluta göra en massa saker.

Det är frånvaron av ett sådant kritiskt paradigmskifte som gör att utsläpps- och resursintensiva beteenden eller samhällsstrukturer fortfarande kan försvaras och upprätthållas. Men man kan inte kompensera för en ohållbar miljöbelastning genom att exempelvis investera i en Tesla. Det är lika motsägelsefullt som när Ulf Kristersson i den pågående debatten om elbrist hävdar att ”omställningen kräver att vi ska öka elanvändningen”. Idén om att man kan konsumera sig fram till ett hållbart liv är en illusion, och planetens hälsa kräver att vi överger den.

Retoriken om omställningen och ekokrisen som en utmaning bygger på ett osynligt och möjligen omedvetet antagande om att det är uteslutet att bromsa och radikalt bygga om vår samhällsmodell. Och givet ett sådant scenario är det faktiskt helt sant. Då är omställningen en gigantisk utmaning. Att exempelvis uppnå en fossilfri fordonsflotta samtidigt som vårt transportarbete ständigt ökar är i allra högsta grad en stor utmaning, för att inte säga en oöverstiglig sådan. Den lilla utsläppsminskning som vi hittills har lyckats åstadkomma i svensk transportsektor har krävt att vi i princip har dammsugit hela Europamarknaden på biodrivmedel.

Det är också en oöverstiglig utmaning att undvika katastrofala klimatförändringar med fortsatt avskogning, ökad markanvändning, förlust av biologisk mångfald och en generellt skenande överkonsumtion av energi och naturresurser. Det är en oöverstiglig utmaning att lyckas ersätta de komplexa ekosystemtjänster som vi förstör med miljardinvesteringar i teknik. Nu riskerar vi bland annat att den koldioxidsugande CCS-tekniken förväntas kompensera för skogens roll och motivera både fortsatta utsläpp och en fortsatt avskogning.

Hur vi med teknik och innovationskraft ska lyckas med projektet att göra våra ohållbara övergrepp på ekosystemen hållbara är alltså det som egentligen är den oöverstigliga utmaningen. Och det är den utmaningen som miljöpolitiken har stirrat sig blind på.

Veckan innan partiledardebatten i SVT:s Agenda hade David Attenboroughs film ”Ett liv på vår planet” premiär. En gammal mans vittnesmål om förstörelsen av vår enda planet. Men Attenborough pratar också om hopp. Och han pratar om hopp bortom teknik och innovationskraft. Han har sett förstörelsen med egna ögon, och han har förstått. Han vädjar till oss att vår enda chans är att vi kliver åt sidan, ger plats och låter världen återvildas. Det är vår enda chans. Vi måste låta planetens system läka med hjälp av den biologiska mångfald som är omöjlig att förena med det tillväxtparadigm som vi befinner oss i. Och då är det avgörande att vi upphör att betrakta ekokrisen blott som en spännande transhumanistisk utmaning.

Om vi istället omedelbart minskar på våra aktiviteter så att de ryms inom planetens gränser, och frigör tid till att påbörja bygget av en samhällsmodell som planeten faktiskt kan försörja, då är ekokrisen ingen utmaning.