Den dolda kannibalismen

Alf Hornborg, professor i humanekologi

Denna text är ett utdrag ur Alf Hornborgs kommande bok "Kannibalernas maskerad" som i höst utgivs hos Daidalos.

Antropologen David Graeber visade hur ett kulturvetenskapligt perspektiv på pengar och ekonomi kan hjälpa oss att se vår vardagsverklighet med nya ögon. Han insåg att när det som varit självklart och oreflekterat framträder som en säregen kulturell företeelse kan vi få den kritiska distans till vardagen som krävs för att kunna föreställa oss alternativ. Efter att i flera böcker mycket framgångsrikt ha tillämpat den strategin avled Graeber den 2 september 2020, endast 59 år gammal. I en postumt utgiven essä skriven strax före sin död, skriver han att vi efter pandemin inte kan återvända till vår drömlika illusion om marknaden:

“Det är nödvändigt att vi inte halkar tillbaka in i en verklighet där [orättvisorna] på något obegripligt sätt framstår som begripliga, på det sätt som obegripliga saker så ofta gör i drömmar.  Vad sägs om detta: Varför inte sluta betrakta det som fullt normalt att ju mer uppenbart ens arbete gagnar andra, desto mindre kan man förvänta sig att få betalt; eller hävda att finansmarknader är det bästa sättet att styra långsiktiga investeringar, samtidigt som de driver oss att förstöra det mesta levande på jorden?”

Liksom sin ett halvår senare bortgångne lärare Marshall Sahlins kombinerade Graeber på ett unikt sätt radikal politisk aktivism och banbrytande kulturvetenskaplig forskning. Hans etnografiska fältarbete på Madagaskar sporrade honom att fördjupa sig i den antropologiska teoriutvecklingen kring ekonomiskt utbyte, värde, pengar, fetischism och ojämlikhet. Ett exempel på den typ av insikter som detta gav honom är hans resonemang om att lönearbete är besläktat med slaveri.

Båda systemen – kapitalism och slaveri – utmärker sig genom att rumsligt hålla isär produktion och konsumtion. Båda systemen utgår också från föreställningar om abstrakt arbetskraft, vare sig det gäller den tid som arbetaren hyr ut sin kropp till arbetsgivaren eller den regelrätta försäljningen av människokroppar på marknaden. I bägge fallen har människans levda tid blivit en marknadsvara. Även om skillnaden mellan slaveri och “fritt” lönearbete brukar framhållas som avgörande menar Graeber att begreppet ”löneslaveri” inte enbart är en metafor.

Ett liknande tillvägagångssätt har Graeber när han kritiskt analyserar begreppet ”konsumtion”. Han frågar sig varför vi genom att använda detta begrepp antyder att det mesta som moderna människor ägnar sig åt på något sätt påminner om att äta. Att äta något är ju att förstöra det samtidigt som man införlivar det i sig själv. Därför är det metaforiska ätandet ett lämpligt språkbruk för alla de aktiviteter som på ett eller annat sätt bidrar till en persons identitet.

Konsumtionsmönster uttrycker identitet: de säger något om vem en människa är eller vill uppfattas som. Men konsumtionens semiotiska aspekter har tydliga materiella implikationer. Kultur och natur är oupplösligt sammantvinnade. Även om Graeber själv inte uppmärksammar konsumtionens materiella dimension – utan tvärtom framhåller att begreppet används även för aktiviteter som inte ser ut att innebära någon nämnvärd resursförbrukning – är det just den dimensionen som gör födometaforen så betydelsefull. Genom att köpa, omge sig med och förbruka konsumtionsvaror bygger moderna människor sina identiteter på biosfärens bekostnad. Bortom Graebers kulturteoretiska resonemang om själva föreställningen om konsumtion kan vi konstatera att vårt identitetsbyggande är oupplösligt knutet till en accelererande resursförbrukning. Det är just kopplingen mellan kulturella drivkrafter och naturens villkor som gör antropologiska analyser relevanta för hållbarhetsproblematiken.

Graeber föreslår att den moderna människans oupphörliga förbrukning av konsumtionsvaror är besläktad med den förmoderna härskarens rätt att låta avrätta sina undersåtar. Den medeltida monarkens makt över sina underlydandes liv och död var den yttersta bekräftelsen på hans eller hennes makt. På samma sätt, menar Graeber, är rätten att förbruka och kassera våra ägodelar den yttersta bekräftelsen på att vi äger dem. I bägge fallen handlar det om socialt accepterade maktrelationer. Rätten till våra konsumtionsvaror är ju egentligen rätten att utesluta andra från att göra anspråk på dem. Även modern äganderätt är alltså en fråga om makt: en relation mellan människor som ser ut som en relation mellan människor och ting.

Konsumtionsvaror har alltså såväl en semiotisk som en politisk dimension – de förmedlar budskap om vår identitet och våra rättigheter gentemot andra människor. Vi kan ta ytterligare ett steg i detta resonemang genom att fråga oss vad varornas biofysiska substans ytterst representerar. Detta är en fråga som antropologer sällan ställer, men när den sammanförs med Graebers kulturteoretiska perspektiv framstår den allt glupskare aptiten på konsumtionsvaror som besläktad med kannibalism.

Graeber uppfattade lönearbete och kapitalism som en ”transformation” – en strukturellt besläktad omvandling – av slaveri; på samma sätt kan vi föreslå att modern konsumtion är en transformation av kannibalism. Den innebär inte bara ett hetsätande av jordens resurser utan även av andra människors livsenergi. När du eller jag i Europa inhandlar en billig vara tillverkad i Asien, exempelvis ett par sportskor eller en mobiltelefon, byter vi en timme av vår egen tid mot fyra eller fem timmar av okända människors livstid på andra sidan jordklotet. När vi ”konsumerar” (alltså metaforiskt äter) sådana varor förtär vi andra människors livsenergi.

Detta att absorbera andra människors energi är en företeelse i gränslandet mellan fantasi och fysik. Kannibalism betraktas i allmänhet som en avskyvärd handling. Tanken att äta människokött förekommer i sagor och myter världen över som något djupt ondskefullt och laddat med magiska föreställningar om häxeri och övernaturliga varelser. För koloniala européer har den förknippats med ociviliserade folkgrupper på andra kontinenter men förekommer också i västerländsk mytologi och folksagor från den grekiske titanen Kronos till häxan i Hans och Greta och i litteraturen från Bram Stokers Dracula till Cormac McCarthys The Road.

Avståndstagandet från kannibalism var i Europa så grundmurat att det nästan var det enda som inte ens en kung hade rätt att ägna sig åt. Beträffande dess förekomst bland amerikanska indianer skrev en spansk jurist på 1500-talet att ”ingen människa kan äga en annan människa så fullständigt att han kan använda honom som föda”. Som fantasi betraktad är kannibalism djupt förkastlig för de flesta människor. Som fysisk företeelse har antropofagi (människoätande) i modern tid endast förekommit bland nödställda, svältande människor eller som uttryck för psykotisk sjukdom. Med tanke på hur motbjudande föreställningen är, ter sig tolkningen av vår vardagliga konsumtion som en transformation av kannibalism desto mera uppseendeväckande. Lika lite som vi vill betrakta vårt lönearbete som besläktat med slaveri är vi beredda att se vår konsumtion som besläktad med kannibalism.

Ändå stämmer det till eftertanke att våra konsumtionsvaror representerar inte bara förbrukade naturresurser utan även förbrukad människotid. En grundläggande marxistisk insikt är att de varor vi köper på marknaden innehåller okända människors arbetsenergi. Ivan Illich menade att bruket av modern teknik kan innebära en ”nettoöverföring av levd tid”. Att på marknaden byta sin arbetstid mot varor i vilka har nedlagts flerdubbla mängder lågavlönad arbetstid är att tillägna sig en nettotillförsel av levd tid, vilket också kan uttryckas som en nettotillförsel av arbetsenergi. Det är ett subtilt och till synes neutralt sätt att åstadkomma just detta som människor i all tid har både försökt och fruktat: att absorbera andra människors livsenergi.

Modern teknik och konsumtion är den senaste strategin i en serie som kan spåras till kannibalism och slaveri. Nu är det inte längre fråga om att konsumera eller behärska människokroppar i ens omedelbara närhet, utan om att konsumera och behärska dem på distans. I stället för att frakta fastkedjad arbetskraft över haven fraktar moderna fartyg de produkter som förkroppsligar (eng. embodies) den. Våra vardagshandlingar framstår som komplicerade sätt att parasitera på andra medlemmar av vår egen art, utan att vi själva inser att det är det vi gör. Kannibalism och parasitism förekommer hos andra djurarter, men hos människan tar de sig märkvärdiga former som organiseras symboliskt och fordrar kulturvetenskapliga perspektiv.

Bokstavlig antropofagi är i vår tid en mycket marginell företeelse. Det finns forskare som förnekar att det någonsin förekommit annat än i extrema undantagsfall. Andra, som Jared Diamond, hävdar att kannibalism är ett återkommande fenomen i samhällen som bryter samman. De som har läst Cormac McCarthys bok The Road – eller sett filmversionen – lär ha fått en obehaglig känsla av att det vore en förutsägbar konsekvens av att livsmedelsförsörjningen av en eller annan anledning har brutit samman. Av de landbaserade ryggradsdjurens totala globala biomassa utgör människokroppar idag 36%. Om vi på grund av klimatförändringar eller av andra skäl skulle drabbas av omfattande skördebortfall eller störningar i livsmedelstransporter vore McCarthys ruskiga dystopi kanske inte så långsökt. I ett sådant scenario skulle det som under modern tid har tagit sig indirekta former – förtärandet av artfränders energi – kunna omvandlas i något mycket mera konkret.