Hur ska vi utforma de pengar som formar oss?

Alf Hornborg
Professor i humanekologi

Utformningen av pengar formar oss och samhället. Ett stort antal försök med lokala eller komplementära valutor har skapats ur insikten om konventionella pengars destruktiva egenskaper. Tidigare försök har dock varit sårbara, förlitat sig på gräsrotsaktivism och saknat myndigheters stöd och styrsystem, samt företagares acceptans. Genom att ge ut en komplementär valuta som basinkomst, kombineras styrkorna från de båda reformerna.

Texten nedan är ett utdrag ur Alf Hornborgs bok Kannibalernas maskerad (Daidalos, 2021)(rubriksättningen är blogg-redaktörens).

Bakgrund

När allsyftespengarna övergav argentinarna

Insikten att konventionella pengar är både socialt och ekologiskt destruktiva har präglat ett stort antal försök med lokala eller komplementära valutor, från den ”utopiske” socialisten Robert Owens initiativ på 1820- och 1830-talen till våra dagar. Bland de mera framgångsrika försöken med komplementära valutor kan nämnas det som hände i Argentina efter att regeringen i december 2001 fryste landets bankkonton för att kunna betala en skuld till Internationella Valutafonden (IMF). När den argentinska pesons värde frikopplades från den amerikanska dollarn förlorade argentinarna plötsligt tre fjärdedelar av sina besparingar. Omkring 52 procent av befolkningen drabbades av fattigdom, och hela 20 procent av så svår fattigdom att de ibland riskerade svält. Eftersom de inte tilläts ta ut mer än 300 peso per månad från sina bankkonton övergick miljontals människor till att använda informella kreditbevis (créditos) för att överleva. Den alternativa valutan blev en livsviktig tillgång för argentinarna när de globala allsyftespengarna övergav dem. Det säger något om allas vår sårbarhet inför de globala finansinstitutens fantasier och om hur en komplementär valuta kan fungera som en försäkring genom att stärka lokal försörjningstrygghet.

Som vid så många andra finanskriser genom historien avslöjade pengarna sin fiktiva grund när de inte längre kunde tillgodose människors materiella behov. Flera kategorier av människor skulle kunna ställas till ansvar för sådana ekonomiska katastrofer och det omfattande mänskliga lidande som dessa innebär. Men den mest grundläggande frågan katastroferna väcker är hur hållbar den ekonomiska politik och världsbild är som man utgår ifrån.

Komplementära valutors olika funktioner

Insikten att pengar ytterst är en fiktion har genom seklerna föranlett många försök att knyta dem till någon form av ”verklig” beständig värdemåttstock, ofta guld. Andra har dragit slutsatsen att pengars värde tvärtom bör urholkas över tid, exempelvis genom att avgiftsbeläggas (så kallat demurrage), för att uppmuntra ekonomisk aktivitet i stället för passivt sparande. Idén brukar förknippas med Silvio Gesell och tillämpades i ett framgångsrikt experiment med den lokala valutan Freigeld i den österrikiska staden Wörgl på 1930-talet.

I den mån man eftersträvar en större samstämmighet mellan ekonomi och fysik skulle en sådan ordning också bättre motsvara det faktum att ekonomiska processer är dissipativa, det vill säga förskingrar resurser. En viktigare potential har emellertid komplementära valutor som en möjlighet att bromsa globaliseringen, genom att upprätta skillnader mellan olika typer av marknader eller bytessfärer. Medan moderna allsyftespengar utgår ifrån en princip om generaliserad, global utbytbarhet, kan en komplementär valuta skilja på konkreta resurser som är grundläggande för människors vardagliga överlevnad – och som kan produceras lokalt – och de abstrakta bytesvärden som globala varuflöden och finansinstitut ägnar sig åt.

Komplementär valuta som basinkomst

Mitt förslag

Låt mig mycket kort föreslå hur detta skulle kunna gå till. För att uppmuntra en sådan åtskillnad skulle staten kunna utfärda en komplementär valuta (hädanefter förkortad CC [complementary currency]) som endast kan användas för att inhandla lokalt producerade varor och tjänster och som den distribuerar digitalt till alla invånare som en universell basinkomst (UBI). Det utbetalda månadsbeloppet bör motsvara vad som behövs för en människas existensminimum, men kan justeras med hänsyn till den lokala prisutvecklingen i CC över tid. Vad som räknas som lokalt kan antingen definieras i termer av transportavstånd, det vill säga en viss radie från inköpsstället, eller utifrån kommungränser. De varor och tjänster som därmed kvalificerar för inköp med CC certifieras för ändamålet.

Den enskilde invånaren med lönearbete kan förväntas i så stor utsträckning som möjligt använda sin CC för att avlasta sin ordinarie inkomst. Följaktligen skulle stor efterfrågan uppstå på lokala varor och tjänster, vilket skulle ge incitament till lokal företagsamhet och uppmuntra ekonomisk diversifiering och samverkan. Företag erbjuds möjlighet att till en kontinuerligt justerbar växelkurs byta en del av sin intjänade CC mot vanliga pengar. Denna statliga kostnad kan delvis kompenseras genom att delar av vissa socialförsäkringar utbetalas i CC. Genom att justera växelkursen kan myndigheterna reglera flödet av CC ut ur den lokala sfären och på så viss undvika att den drabbas av inflation. Så ser mitt förslag ut i ett nötskal.

Förslaget löser tillkortakommanden
hos tidigare försök

Detta skiljer sig på avgörande sätt från de flesta försök med CC som tidigare har gjorts. För att närmare precisera dessa skillnader bör vi först påminna oss vad tidigare försök har velat åstadkomma – och varför de i allmänhet har misslyckats. Det växande beroendet av världsmarknaden har inneburit flera negativa följdverkningar, däribland större sårbarhet och maktlöshet, mera prekära anställningsformer, minskad social sammanhållning och ökad exploatering av människor och resurser till fördel för avlägsna vinstintressen.

Tanken att motverka sådana tendenser genom att inrätta en lokal valuta har uppstått på olika platser och i olika tider. Flera försök gjordes redan i artonhundratalets Europa och USA. Bland välkända moderna exempel kan nämnas experimenten med LETS (Local Exchange Trading Systems), som började i Kanada på 1980-talet. Under de senaste årtiondena har antalet försök med lokala valutor ökat kraftigt över hela världen, och de utgör idag ett eget forskningsfält med en särskild tidskrift, International Journal of Community Currency Research (IJCCR).

Ett nummer av IJCCR från 2012 utvärderar trettio år av sådana initiativ, men redaktörens omdöme är att dessa ännu inte har bevisat att de verkligen kan förändra ekonomin. Vanliga tillkortakommanden är att de helt avfärdas av många människor, saknar ett nationellt styrsystem, misslyckas med att uppmuntra lokal konsumtion, utgår från ett fåtal eldsjälar som riskerar att utmattas, har svårhanterliga bokföringssystem, möjliggör ”fripassagerare” och inte i tillräckligt hög grad motiverar företagare att delta. Dessa brister hos försöken med CC, som sammantagna bidrar till att CC oftast har fått mycket blygsamt genomslag, är emellertid förutsägbara konsekvenser av hur de har utformats.

En grundläggande orsak till misslyckandena är att inrättandet av CC i regel har betraktats som uttryck för politiskt motstånd underifrån. De nya valutorna utgör i allmänhet gräsrotsinitiativ som är beroende av ett begränsat antal aktivisters entusiasm och ideologiska hängivenhet, vilket innebär att de närmast står i opposition till myndigheterna.

De grupper som har organiserat CC har naturligtvis haft mycket ojämna förutsättningar att systematiskt bedöma förutsättningarna för att lyckas, till exempel hur man åstadkommer maximal rättvisa, effektivitet, pålitlighet och transparens. Till skillnad från de flesta försök som har gjorts med LETS och andra CC utgår det ovan skisserade förslaget från ett nationellt styrsystem, en specificerad inriktning på lokala tjänster och produkter samt starka incitament för företagare att acceptera betalning i CC och för samtliga invånare att använda den. Förslagets utformning utgår alltså i hög grad från de misstag och tillkortakommanden som tidigare har förekommit.

Förslaget ger många fördelar

För enskilda människor innebär en komplementär valuta som basinkomst ett minskat beroende av lönearbete, mindre negativa konsekvenser vid uppsägning samt bättre möjligheter till social samverkan och kreativt självförverkligande. Reformen borde därför inte vara omöjlig att förankra demokratiskt. Utifrån den föreslagna utformningen är det rimligt att förvänta sig att såväl mindre företagare som invånare i allmänhet skulle gynnas av och använda den nya valutan; det enda kvarvarande frågetecknet är om myndigheterna skulle kunna övertygas att inse dess fördelar – för befolkningens livsmedelssäkerhet, övrig krisberedskap, för välbefinnande, för miljön och kanske till och med för statens ekonomi (exempelvis minskade kostnader för arbetslöshetsunderstöd, övriga socialförsäkringar, sjukvård, transportinfrastruktur, miljöskydd med mera).

Basinkomst och komplementär valuta
kompletterar varandra

Det som är mest utmärkande för förslaget är kombinationen av CC och UBI. Eftersom UBI är en villkorslös inkomst utan krav på motprestationer och då användningsområdet för CC kan specificeras (som i det här fallet lokalproducerade varor och tjänster), erbjuder de tillsammans myndigheterna en möjlighet att styra konsumtionen i en specifik riktning. Genom att kombinera CC och UBI har myndigheter på ett fåtal platser i världen börjat använda sig av sådana möjligheter. Detta gäller exempelvis Mumbuca i Maricá i Brasilien och UBI i Gyeonggi-provinsen i Sydkorea.

Kombinationen möjliggör exempelvis att basinkomsten begränsas till att endast användas för att köpa tjänster, endast livsmedel eller – som i det här presenterade förslaget – endast varor och tjänster med ursprung inom ett visst avstånd. Olika former av uppmuntran kan också byggas in i systemet, som att företag får skatteavdrag om de använder intjänad CC för att inhandla (lokal) arbetskraft och (lokalt producerade) halvfabrikat.

CC och UBI tillgodoser varandras brister: ett system med enbart CC kan begränsa användningsområdet men kan ställas inför problemet att endast ett fåtal får tillgång till valutan (genom att erbjuda sina varor eller tjänster), medan ett system med enbart UBI visserligen innebär att alla får den men att den kan användas hur som helst (vilket oftast innebär att förstärka den globaliserade kapitalismen). Tillsammans ger kombinationen av CC och UBI möjligheter att på samma gång uppmuntra hållbarhet och erbjuda en trygg försörjning på den allt osäkrare arbetsmarknaden.

Efter att vi i årtionden har konstaterat att den enskilda nationens sociala och ekologiska ambitioner inte lyckas bryta globaliseringens logik, kan vi nu börja ana konturerna av en framkomlig väg. Genom att inrätta en CC – en syftesspecifik valuta – kan en stat eller kommun styra invånarnas konsumtion i en önskvärd riktning, till exempel mot ökad hållbarhet, lokal diversitet eller global rättvisa. Genom att dela ut den som en basinkomst till alla invånare kan myndigheterna samtidigt åstadkomma en social grundtrygghet inför marknadens oförutsägbara svängningar.

Förslaget innebär en nationell valuta

Det är viktigt att se skillnaden mellan det förslag jag har presenterat och idén om lokala pengar. Det jag föreslår är inte lokala pengar i betydelsen geografiskt avgränsade valutor, utan en enda nationell valuta som bara kan användas för lokala transaktioner. Det skulle alltså inte vara fråga om att inrätta ett lapptäcke av lokala valutor, som i det förmoderna Europa, utan om att skapa en valuta vars räckvidd definieras med utgångspunkt från den enskilda individens geografiska position. Det avgörande är inte var varorna inhandlas utan hur långt de har transporterats till inköpsstället, vilket skulle framgå av hur de är märkta – ungefär som datummärkning fungerar idag.

En sådan CC skulle stimulera en marknad för lokalt producerade livsmedel, som erbjuder ett alternativ till att köpa billig mat från andra kontinenter. Den skulle också kunna uppmuntra reparationer och återvinning av exempelvis kläder och skor, som alternativ till att ersätta dem med nyinköp från låglöneländer.

Lokal diversitet och hållbarhet gynnas

Teoretiskt sett, om kombinationen av UBI och CC tillämpades i global skala, så skulle låga löner och svag miljölagstiftning inte längre utgöra konkurrensfördelar på världsmarknaden, efterfrågan på långväga transporter och begränsade naturresurser skulle minska och lokal diversitet och hållbarhet skulle gynnas. Därmed skulle de strukturella drivkrafterna bakom ökande inkomstklyftor, resursförbrukning, koldioxidutsläpp och ekologiskt skadliga monokulturer försvagas.

Samtidigt skulle tillgången till en UBI som räcker till existensminimum innebära en upplösning av det som Karl Marx identifierade som det proletära tillståndet – och kapitalismens själva grundförutsättning: tvånget att sälja vår tid för att överleva. Det skulle möjliggöra för många människor att välja mera kreativa livsstilar än de som arbetsmarknaden idag kan erbjuda dem.

En ganska enkel förändring av förutsättningarna för ekonomiskt utbyte skulle alltså avsevärt stärka ekosystemens, samhällets och enskilda människors resiliens och integration. Förändringen skulle inte fordra någon form av tvingande regelverk, bara att konsumenter erbjuds attraktiva alternativ som samtidigt är mera hållbara. Förändringen måste börja med insikten att pengarnas utformning formar oss.

Alf Hornborg
Professor i humanekologi vid Lundsuniversitet