Måste vi verkligen ersätta all fossil energi?

Max Jonsson
Klimatanalytiker och debattör

Artikeln är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet.

Hur kan en energi­användning som hotar en så pass stor del av landets natur- och kultur­miljöer vara förenlig med en hållbar omställning?

Vad har elkrisen, cementakonflikten, slaget om skogen, kärnkraftens plötsliga återkomst, vindkrafts­motståndet, gruv­konflikterna, undan­trängningen av samisk kultur och den upphaussade industrialiseringen av Norrland gemensamt? De är alla exempel på vad som i dagens samhälls­debatt går under begreppet ”målkonflikter”.

Målkonflikterna har blivit de kvalificerade analysernas nya lägereld, där evidens­baserade visdomar ska formuleras om hur den totala samhälls­nyttan ska optimeras. Över­användningen av det här begreppet är kanske det mest aktuella exemplet på vår samtids fortsatta oförmåga eller ovilja att påbörja bygget av en reellt transformativ och verkligt hållbar omställning. Det förrädiska med miljö­debattens målkonflikter är att det skapas en till synes ofrånkomlig konflikt mellan olika värden, där klimatet nästan alltid utgör den ena parten. Skogen mot klimatet. Rennäringen mot klimatet. Biologisk mångfald mot klimatet. Den svenska fjäll­världen mot klimatet. Men alla de här målkonflikterna döljer ett bakom­liggande antagande som gör att konflikten överhuvudtaget uppstår. Antagandet lyder: All den energi som historiskt har försörjt våra samhällen ska nu ersättas av det förnybara. Och än mer beklämmande: energi­användningen ska enligt nuvarande omställnings­strategi till och med öka. Helst fördubblas. Hur och när blev det här antagandet en obestridlig självklarhet?

I själva verket är alla ovanstående målkonflikter ingenting annat än en egentlig konflikt. Det vill säga den konflikt vi själva skapar när vi utgår från att all fossil energi ska ersättas. Låt oss kalla den energi­konflikten. Välj ut valfri målkonflikt och det handlar egentligen om energi­konflikten: skogen mot en alldeles för hög energi­användning, rennäringen mot en alldeles för hög energi­användning, biologisk mångfald mot en alldeles för hög energi­användning, fjäll­världen mot en alldeles för hög energi­användning. Det är alltså inte energi­slaget som är problemet, utan energi­mängden.

Att ersätta allt det fossila är milt uttryckt en otacksam uppgift för den förnybara energin. Det är precis därför som alla målkonflikterna uppstår. En realistisk energi­användning, anpassad till de energi­nivåer som det förnybara i dag hållbart kan leverera, leder inte till några målkonflikter. Det är precis så enkelt, eller precis så svårt. Men för våra politiker verkar det inte ens i teorin existera ett scenario där vi erkänner att energi­användningen behöver minska, knappt ens efter Putins invasion av Ukraina.

Att ersätta allt det fossila är en omställnings­strategi som är så obestridligt självklar att den inte ens uppfattas som ett ställnings­tagande. Ett av många tydliga exempel på det är när SVT i samband med satsningen ”Slaget om skogen” ställde frågan: Men hur ska då allt fossilt ersättas? I den pågående valrörelsens partiledar­utfrågningar ifrågasätts förvisso den svenska vindkrafts­strategin, mot bakgrund av just målkonflikterna, men frågan om huruvida all fossil energi faktiskt måste ersättas uteblir. ”Klimatet behöver mer elproduktion” lyder premissen som SVT självt deklarerade inför utfrågningen.

Både makthavarnas såväl som SVT:s agerande visar hur pass djup men samtidigt osynlig energi­konflikten är. Det är varken ansvarsfull politik eller objektiv journalistik att ideligen och enbart utreda hur allt fossilt ska ersättas. Vi måste också släppa in frågan om varför. Exemplen ovan kan inte tolkas på annat sätt än att det omedvetet uppfattas som givet – och därmed att alla de resulterande mål­konflikterna blott är ett nödvändigt ont. Miljö­debatten begränsas alltså på ett farligt sätt till frågan om vilka andra samhälls­värden som måste offras. Allt för att vi ska fortsätta som förut. Att energi­användningen ska upprätt­hållas och helst fördubblas verkar fortfarande inte vara möjligt att på allvar ifrågasätta. Northvolt­grundaren Peter Carlsson går under epitetet ”den gröne Jesus”, och gruvbolagens rovdrift betraktas numera främst som nödvändiga klimat­insatser.

Att på ett hållbart och rättvist sätt lyckas med att ersätta all fossil energi, att med andra ord lösa energi­konflikten, kommer inte att gå. Inte inom Sveriges gränser och absolut inte i ett globalt perspektiv. Det strider mot fysiken. Rent matematiskt handlar det om att den energitäta fossila energin har möjliggjort en skyhög energi­användning som vi har byggt in i våra samhälls­strukturer. Det är ingen slump att människans expansion tog rejäl fart vid upptäckten av olja och kol – det förklaras av att de fossila energi­slagen i energi­täthet är överlägsna de förnybara alternativen. Även om varken elbilar, sol- eller vindenergi kräver något direkt bränsle vid drift, så är material­anspråket vad gäller exempelvis kritiska mineraler enligt en rapport från Internationella energi­rådet 2021 (IEA) desto större. Övergången till förnybar energi kommer alltså att innebära ett skifte från ett bränsle­intensivttill ett material­intensivt energi­system.

Om vi i den svenska debatten vidgar system­gränserna och tar hänsyn till alla de natur- och kultur­värden som förstörs, också i de fattiga länder som längst ned i den ekonomiska värde­kedjan exploaterar sin natur till förmån för förnybar energi åt oss rika, så blir vår omställnings­strategi än mer oförsvarlig. IPCC framhåller dessutom i den andra delrapporten i år att 30–50 procent av land, sötvatten och hav sannolikt behöver skyddas, för att vi på global skala ska kunna både begränsa och bibehålla vår motstånds­kraft mot klimat­förändringarna. Det finns i dag åtminstone ett blygsamt erkännande vad gäller den begränsade mängden hållbar bioenergi, men när det gäller elektrifieringen så verkar det, av den rådande politiska retoriken att döma, finnas närmast oändligt med material hållbart tillgängligt.

Vad samhällsdebatten behöver är en bredare diskussion om värde; vilka olika värden existerar och vilka värden är vi villiga att offra för att upprätthålla vår energi­användning? Hur kan en energi­användning som hotar en så pass stor del av landets natur- och kultur­miljöer vara förenlig med en hållbar omställning?

Vi slösar i dag med dyrbar omställningstid i en återvänds­gränd där vi främst och förgäves ägnar oss åt att försöka lösa alla dessa ”målkonflikter”. Att erkänna behovet av och vinsterna med att minska energi­användningen skapar inte bara omedelbara utsläpps­minskningar – det är också utsläpps­minskningar som är fria från målkonflikter. Den kritiska kurs­ändring som behöver ske är att anpassa vår samhälls­organisation efter de resurser och energi­volymer som är hållbart tillgängliga, i stället för det omvända. Historiska anspråk på både natur­resurser och fossila energi­nivåer behöver förkastas som referensram för det framtida samhälls­bygget. Det förutsätter självklart också en mer jämn fördelning per capita.

En verkligt hållbar omställning med lägre energi­användning, där vi exempelvis kan lönearbeta mindre samtidigt som vi får behålla vår vackra fjällvärld – vilken omställnings­strategi kan bräcka den?

Som det ser ut nu har vi satt kurs mot att fortsatt elda upp våra skogar och förorena det norrländska fjäll- och kultur­landskapet med gruvfält, vindsnurror och batteri­fabriker. Är vi verkligen villiga att ersätta all fossil energi till vilket pris som helst? Vill vi vara en levande fjällnation eller en död gruvnation?

Max Jonsson
analytiker på statlig myndighet, civil­ingenjör inom teknik och hållbar utveckling, debattör, en av grundarna till tanke­smedjan Ängen.