Dags att bryta tillväxtberoendet
Hannes Anagrius
Detta är en längre fördjupande text jag skrev för Supermiljöbloggen 2018. Kommande blogginlägg kommer vara betydligt kortare.
Oftast föreslås teknik och ekonomiska styrmedel lösa de ekologiska utmaningarna – effektivisera, elektrifiera, använda biomaterial, förnyelsebar energi, grön skatteväxling och cirkulär ekonomi. Allt detta är absolut nödvändigt med tanke på hur akut läget är för vår jord. En fråga som ingen vill beröra är dock idén om den eviga tillväxten.
För tänk om det inte är själva drogen – fossila bränslen – som är grundproblemet utan missbrukarbeteendet – att kräva ständigt ökande avkastning. Tänk om ekonomin växer så mycket att en teknikomställning inte räcker, eller tänk om vi ställer så hårda miljökrav att tillväxten stryps och leder till ekonomisk kris och massarbetslöshet. Frågan vi behöver ställa oss är hur vår ekonomi kan bli ekologiskt och ekonomiskt hållbar, oavsett om den växer eller inte.
Första steget för en missbrukare brukar vara att erkänna sitt missbruk. Även om vi fortfarande har klimatförnekare är det nu allmänt erkänt att vår civilisation både orsakar en katastrofal klimatförändring och att vi lever över våra ekologiska tillgångar. Med undantag för någon enstaka amerikansk president har vi förstått att kol och olja ska bort.
Andra steget för missbrukaren är att göra något åt sitt missbruk. Jo, vi har börjat, även om det går långsamt. Inte sällan resulterar dock ett adjö till en drog ett steg in i ett nytt beroende. Oftast brukar det vara själva strävan efter kickar för att lindra en underliggande ångest som är grundproblemet, en strävan som bara tar sig olika uttryck.
Tänk om vår ekonomi har ett inbyggt missbrukarbeteende. För även om vi lyckas bli av med oljeberoendet kommer då inte vinstjakten och strävan efter expansion bara uttrycka sig i nya missbruk av vår jords ekosystem? När jag läser om hur EU’s Renewable Energy Directive som syftar till att fasa ut fossila bränslen ur bränsletankarna istället har ökat importen av palmolja till biobränslen verkar det onekligen som ett missbruk har bytts mot ett annat. Palmolja som både är sämre för klimatet, driver på regnskogsskövling och konkurrensen om jordbruksmark.
Ekonomen Tim Jacksson talar om “tillväxtens dilemma”. Fortsatt ekonomisk tillväxt (ökning av BNP) får, enligt honom, jordens klimat och ekosystem att kollapsa. Men utebliven tillväxt får vår ekonomi att kollapsa, vilket skapar massarbetslöshet och social oro.
I motsats till Tim Jacksson verkar de flesta politiker och företagsledare dock övertygade om att vi kan klara att både hålla oss inom planetens gränser och fortsätta ha tillväxt. Tillväxt är till och med inbyggt i FN:s globala mål och Sveriges egna klimatlag har ett tillägg som gör att inga utsläppsminskningar får hota tillväxten. Ganska likt missbrukaren upprepar tillväxtivrare om och om igen sina slogans – “hållbar tillväxt är möjligt”, “klimatmål och tillväxt är fullt förenliga” “ökad avkastning och hållbarhet går hand i hand” som för att övertyga sig själva att det minnsan ska gå.
Även om historien inte verkar tala för deras sak, då global tillväxt och miljöpåverkan har följts åt som tvillingar, är det ju inget fel i att visionera om grön tillväxt. Problemet är att de nu har satsat hela vår jord på att det ska lyckas. Men tänk om de får fel…
Vår ekologiska kris
Låt oss kalla saker för vad det är: vi lever i en ekologisk kris. Aldrig har den mänskliga civilisationen upplevt en sådan stor förändring i världens klimat som nu håller på att ske, och det är vi som orsakar den. 16 av de 17 varmaste åren i vår historia har skett efter millennieskiftet, extremväder blir allt vanligare och vi kan på grund av torka, vattenbrist och översvämningar vänta oss 200 miljoner klimatflyktingar bara de närmsta 30 åren.
De fruktade återkopplingsmekanismerna som gör klimatförändringen självförstärkande har redan försiktigt börjat ske. Ett krympande isttäcke gör haven varmare, som påskyndar issmältningen. Tundran, som håller inne långt mer växthusgaser än som finns i atmosfären, börjar på vissa håll tina. Och ändå har vi inte ens börjat minska utsläppen i världen.
Vid sidan av (men också delvis på grund av) klimathotet är vi på väg att utrota två tredjedelar av alla världens arter. 80 procent av de flygande insekterna tros redan ha dött ut samtidigt som 84 procent av Europas grödor är beroende av pollinerande insekter. Vi har förändrat jordarna så att näringscykler har satts ur spel, en majoritet av matjordarna är enligt Food and Agriculture Organisation i dåligt skick och de flesta går mot en försämring, med mer erosion och mindre näring. Vår konstgödsel-dopade matproduktion börjar gå mot sitt slut när fosforn sinar.
Samtidigt behöver hundratals miljoner människor i världen ökade inkomster för att tillfredställa sina grundläggande behov. Men så som tillväxten i världen idag fördelas skulle det ta över 100 år innan extrem fattigdom var utraderad, och vad gäller besparingar fick världens fattigaste 50 procent inte en enda procent av den ökande förmögenheten förra året, medan den rikaste procenten fick 82 procent.
Ja, det är lätt att förtvivla. Men den relevanta frågan borde såklart vara:
Vilka lösningar är kapabla att göra någonting åt dessa problem på riktigt?
Kan dagens tillväxtberoende ekonomi byggd på världshandel, ökande avkastning och expansion designas om till en sorts grön tillväxtekonomi? Eller krävs det rent av ett nytt ekonomiskt system?
Teknikoptimisterna
En vanlig uppfattning, till och med en sorts konsensus, bland de flesta politiker och i stort sett alla näringslivsprofiler, är att ekonomin kan och måste fortsätta växa och att konsumtionen, handeln och resandet kan och måste fortsätta öka. Det som spelar roll, enligt dem, är inte mängden konsumerade varor utan ”innehållet i ekonomin”, alltså vad som produceras och hur det produceras. Omställning till “grön teknik”, förnyelsebar energi och energieffektiviseringar sägs vara nycklarna till ett hållbart samhälle.
Självklart har dessa rätt i att vi snabbt som bara den måste ställa om till förnyelsebar energi och effektivare produktion. Den relevanta motfrågan är istället:
Räcker det med en teknikomställning för att avvärja de ekologiska hoten?
Hur stor behöver teknikomställningen vara?
BNP är det totala marknadsvärdet av allt som konsumeras (ofta inom ett land). Det som är knepigt med en tillväxtekonomi är att företagen och politikerna inte bara förväntar sig BNP-tillväxt utan exponentiell BNP-tillväxt – alltså en större och större ökning av BNP. Om vi bibehåller världens ekonomiska tillväxt på 3,9 %, som vi hade 2017, så fördubblas storleken på den globala ekonomin ungefär vart 18:e år. Det betyder att 2054 kommer vår världsekonomi vara fyra gånger så stor som idag, inte dubbelt så stor utan fyra gånger så stor. Vi svenskar som redan idag konsumerar resurser och koldioxid som om vi hade mer än fyra jordklot kommer då konsumera som om vi hade 16 jordklot (med nuvarande teknik och konsumtionsmönster).
År 2050 måste vi enligt FN:s klimatpanel IPCC samtidigt vara koldioxidneutrala i världen – alltså inte släppa ut mer koldioxid än vad naturen (eller ännu icke existerande teknik) kan binda om vi ska förhindra mer än två graders uppvärmning. Ska vi förlita oss på ny teknik och energieffektiviseringar som enda lösning måste alltså varje vara som produceras 2050 ha endast en sextondel så stor miljöpåverkan som nu, och knappt genera några utsläpp alls. 18 år senare ska ekonomin vara 8 gånger så stor, och i början på nästa århundrade 32 gånger så stor, och så vidare. Snacka om teknikomställning…
Bioekonomi och en elektriskt driven ekonomi är två begrepp som börjar spridas som förslag på hur denna teknikomställning ska gå till. Med bioekonomi menas att vi tar resurser och energi från biomassa – till exempel grödor och skogsmaterial. Den andra föreslagna lösningen är att elektrifiera fabriker, maskiner, bilar, båtar, helst även flygplan och samtidigt göra elen förnyelsebar. De relevanta frågorna då är:
Kan bioekonomi och elektrifiering sänka utsläppen snabbt nog?
Och hur kan vi se till att dessa lösningar inte förvärrar andra ekologiska kriser?
Den guide till beslutsfattare kallad The Carbon Law, som klimatforskare med professor Johan Rockström i spetsen har författat, pekar på att utsläppen måste vända senast 2020 och sedan kraftigt börja minska ned till hälften vid 2030. Denna resa måste alltså börja senast om ett och ett halvt år.
Hur lång tid tar det för nya träd att växa upp och binda lika mycket koldioxid som fanns bundet i träden innan de fälldes? Inte ett och ett halvt år i alla fall, snarare 30 till 100 år. Ökar vi avskogningstakten för att göra bränsle av trä ökar koldioxidhalten i atmosfären tillfälligt och global uppvärmning stegrar istället för att minska.
Och hur mycket energi kan vi egentligen få från biogrödor och skog? Det är ju trots allt den energikälla vi använt oss av i årtusenden. Det var inte förrän fossila bränslen kom in i bilden som den ekonomiska tillväxten tog fart. Mer uppodlad mark och intensivare skogsbruk verkar också förvärra artutrotningen och instabiliteten i ekosystemen, vilket vi ser inte minst i Sverige.
Och hur lång tid tar det att tillverka de miljontals bilar som ska ersätta de bensindrivna, bygga om elnät, sätta upp tusentals vindkraftverk, solceller, tillverka elektriska båtmotorer, anlägga järnvägar, ställa om fabrikerna och så vidare? Antagligen mer än två år. Tillverkningen kommer också generera enorma utsläpp. Att tillverka en elbil orsakar ungefär lika mycket koldioxidutsläpp som att köra runt med en gammal bensinbil i fem år. Vad ska vi göra medan vi väntar på att teknikomställningen är klar? Inte konsumera mindre i alla fall enligt tillväxtivrarna.
Cirkulär ekonomi
De flesta har dock tvingats medge att en teknikomställning inte är tillräcklig. Materiell konsumtion kanske ändå inte kan få fortsätta öka, utan lösningen sägs vara att vi handlar mer med tjänster, återanvänder, återvinner och delar på prylar i större utsträckning. Cirkulär ekonomi och delningsekonomi, begrepp som snart är på allas läppas, är föreslagna lösningar som lovar nya affärsmöjligheter och vinster för företagen.
Självklart har dessa förespråkare rätt i att vi kraftigt måste begränsa användningen av jungfruliga material, ändliga resurser och fossil energi och istället cirkulera och dela på saker. Den relevanta motfrågan blir då istället:
Kan en cirkulär ekonomi och en tjänstebaserad ekonomi leverera den tillväxt alla hoppas på? Alltså kan de leverera tillräckliga vinster och skatteintäkter för att se till att välfärden upprätthålls, se till att företag inte går under, människor inte blir arbetslösa och att det finansiella systemet inte kraschar?
Nja, visserligen kan enskilda företag spara pengar på att återanvända material och hyra ut istället för att producera nytt. Men följer alla andra företag efter gör konkurrensen att priserna sänks. Det enda sättet att tjäna mer pengar är då genom att sälja fler prylar. Själva anledningen till att vi idag så lätt kan få tag på billig energi och billiga råmaterial är ju för att vi låter någon annan (oftast i globala syd eller våra barn) ta kostnaderna för kollapsade ekosystem och resursbrist. Det är billigt för oss men dyrt för dem.
Ska uttag av fossila bränslen och ändliga resurser betala hela sin kostnad finns en betydande risk att produktiviteten går ner – alltså att det blir dyrare att producera varje vara. Men skulle en cirkulär modell istället ändå lyckas öka produktiviteten i hela ekonomin, ja vad ska vi då göra med den ökade vinsten? Antingen producerar vi fler varor = mer miljöpåverkan. Ett annat förslag är att vi arbetar mindre, men då får inte företagens ägare ökad vinst, lånen med ränta kan inte betalas av och börsen går ner = ekonomisk kris!
Tjänstesamhället
Men om vi handlar med tjänster istället då kan väl ekonomin fortsätta växa? Vad gäller tjänstesektorn i Sverige, så har dess andel av ekonomin visserligen ökat, men det beror på att vi importerar våra varor i större grad. Svenskarnas konsumtionsbaserade utsläpp har faktiskt ökat och är långt större än utsläppen inom Sverige. Så länge som materiella varor är så pass billiga och våra inkomster ökar över tid så kommer rimligtvis våra utsläpp och vår miljöpåverkan från konsumtionen att fortsätta öka.
De tjänsteyrken som blivit både fler och effektivare är tjänster kopplade till varuförsäljning (såsom butiksbiträden, köksrenoverare eller industridesignare), medan personliga tjänster som har den minsta miljöpåverkan (såsom massage, danslektioner, förskola, äldrevård, terapi) har blivit dyrare och dyrare i förhållande till fysiska varor. Det beror på att dessa personliga tjänster knappt kan effektiviseras alls utan att kvaliteten försämras.
Läs mer: “Kan mer tjänster minska klimathotet och skapa arbetstillfällen?”
Grön skatteväxling
Skulle vi genom miljöskatter alltså göra alla materiella varor dyrare och istället subventionera personliga tjänster – en grön skatteväxling – ja då skulle vi göra en enorm miljövinst (och vi skulle säkert må bättre). Men varifrån skulle tillväxten komma sedan? Hur skulle ett företag som sysslar med terapi eller yoga-lektioner kunna övertyga en aktieplacerare att deras företag ska leverera ständigt ökande intäkter per investerad krona? (det finns en gräns för hur många yoga-lektioner en lärare kan hålla).
Bättre kvalitet på tjänsterna skulle kanske kunna få folk att betala mer. Men hur ska en sådan kvalitétsökning ens kunna mätas över tid om alla materiella varor också blir dyrare (för blir de inte dyrare köper vi mer och miljöpåverkan ökar). Vanligtvis brukar en kvalitetsförbättring på en tjänst mätas genom att kunden avstår fler och fler andra varor. Men om både tjänster och varor blir dyrare då har vi istället inflation (allmän prishöjning).
Problemet med att tro att personliga tjänster, som inte baseras på materiella varor, ska stå för merparten av tillväxten är att det krävs en sådan omfattande kvalitéthöjning. Både företag, kunder, politiker och finanssektor måste känna sig övertygade att varje investerad tusenlapp i ett tjänsteföretag idag ska bli till 16 tusenlappar 2050. Eller nej många fler, för de måste samtidigt kompensera för de krympande sektorerna råvaruutvinning, nyproduktion och fossila bränslen.
En annan åtgärd för att rädda “den hållbara tillväxten” är att vi köper fler och fler digitala tjänster, vilka kan kopieras i oändlighet utan extra kostnader. Men eftersom de kan kopieras i oändlighet utan extra kostnader borde ju också priserna sjunka. Om inte Google, Facebook och Apple äger allt förstås, men vem förespråkar informations-monopol som lösning?
Vissa säger att vi bara ska införa de miljöskatter och miljösubventioner som vårt klimat och våra ekosystem kräver, så får vi se om vi får tillväxt eller inte. De menar att tillväxten är irrelevant. Men vårt ekonomiska system – våra företag, vårt pensionssparande och välfärden – är beroende av ökande vinster och ökande skatteintäkter. Även bank och finanssektorn brakar fullständigt samman vid utebliven tillväxt, hur ska de annars få igen de utlånade eller investerade pengarna med avkastning?
Dags att tänka nytt
Kan verkligen en fossilfri ekonomi, om den till och med bygger på ett cirkulärt biobaserat elektriskt tjänstesamhälle, leverera denna tillväxt? Det måste den kunna säger vissa, men är det inte vi som måste tänka om? Måste ett ekonomiskt system se ut just som det gör idag? Att komma ur ett missbruk handlar om att komma ur gamla mönster och hitta nya metoder som gör en lycklig. På samma sätt måste vi antagligen tänka om kring hur vår ekonomi ska fungera och vad den ska syfta till.
Vissa säger att vi inte har tid att diskutera ett nytt ekonomiskt system. Jag menar att vi inte har tid till önsketänkande utan måste, som ekonomen Kate Raworth säger, designa om ekonomin så att den ökar välbefinnandet inom planetens gränser, oavsett om ekonomin växer eller krymper. Vi måste kunna skapa välstånd och lycka utan drogen tillväxt.
Vårt ekonomiska system följer uppställda regler som människor har utformat, så varför skulle inte människor kunna sätta upp nya hållbara regler. I nästa del kommer jag dela några förslag som lagts fram på hur ett ekonomiskt system kan se ut som inte baseras på evig tillväxt men som samtidigt sysselsätter människor, förstärker välfärden och ger oss meningsfullare liv.
Hannes Anagrius
Grundare av Tillväxtparadigmet