En ekonomi oberoende av tillväxt

Hannes Anagrius

Detta är en längre fördjupande text jag skrev för Supermiljöbloggen 2018. Kommande blogginlägg kommer vara betydligt kortare.

Hur kan ekonomin designas så att den ökar väl­be­fin­nan­det inom planetens gränser, oavsett om ekonomin växer eller krymper? I förra delen av denna krönika (blogginlägget innan hittar du längst ner till höger) beskrev jag de enorma svå­rig­he­ter­na med att förena evig ekonomisk tillväxt med ett hållbart samhälle.

I denna del ges några förslag på hur en ekonomi istället kan utformas utan till­växt­krav. När ekonomin inte längre är un­der­ord­nat till­växt­kra­vet öppnar sig fan­tas­tis­ka möj­lig­he­ter för ett mer jämlikt, välmående och stabilt samhälle.

Ekonomen Kate Raworth menar att ekonomins uppgift borde vara att öka väl­be­fin­nan­det utan att spränga de eko­lo­gis­ka gränserna, detta oavsett om ekonomin växer eller krymper. Det är denna princip jag utgår från i denna text.

Grund­tan­ken med en grön ekonomi är att all ekonomisk verk­sam­het – pro­duk­tion, transport och kon­sum­tion – ska bära sina mil­jö­kost­na­der. Alltså de kostnader som vi, människor i andra länder och framtida ge­ne­ra­tio­ner får betala både eko­no­miskt, socialt och rent fysiskt på grund av ekonomins bi­ef­fek­ter­na (till exempel över­göd­ning, gift­ut­släpp eller kli­mat­ka­ta­stro­fer). Som förra delen i denna krönika ar­gu­men­te­ra­de för, finns det en väldigt stor risk att om alla dessa kostnader skulle in­klu­de­ras i ekonomin helt och fullt skulle pro­duk­ti­vi­te­ten minska och den eko­no­mis­ka till­väx­ten avta eller bytas mot ekonomisk nedgång, ar­bets­lös­het och kris.

Hur ska vi då göra för att undvika ”till­väx­tens dilemma”? Skulle vi kunna se till att konsumtion, skatter, pen­ning­sy­ste­met, fi­nans­sy­ste­met och välfärden fungerar, levererar och uppfyller våra grund­läg­gan­de behov, samt ökar väl­be­fin­nan­det, men med ett minimalt avtryck på klimatet och våra ekosystem? Jag tror det är fullt möjligt om vi vill. 

Att göra sig av med till­växt­be­ro­en­det är att frisläppa den mänskliga po­ten­ti­a­len från sin eko­no­mis­ka tvångs­trö­ja. Helt plötsligt kan vi fokusera på det vi verkligen vill ha. Såsom bra folkhälsa, me­nings­full sys­sel­sätt­ning, avskaffad fattigdom, jämlikhet, mat­sä­ker­het, trygghet och jäm­ställd­het.

Ett problem med hållbarhets­be­grep­pet har varit att håll­bar­het ofta miss­för­ståtts som en balans mellan tre kom­po­nen­ter – den eko­lo­gis­ka, den sociala och den eko­no­mis­ka. Ordet balans im­pli­ce­rar dock att alla sfärerna måste stå tillbaka, vilket inte fungerar med ekologin som har absoluta krav – vi kan inte rädda klimatet lite grann.

De olika sfärerna är i själva verket helt olika saker med olika funk­tio­ner. Det eko­no­mis­ka är inget själ­vän­da­mål utan verktyget, det sociala är själva målet med samhället och det eko­lo­gis­ka är fun­da­men­tet för allt välstånd. Utan fun­ge­ran­de ekosystem har vi ingenting. Med en bra ekonomisk design läggs allt arbete på att skapa social och ekologisk håll­bar­het, medan ekonomin står stabil.

Samhället som blir kon­se­kven­sen av dessa reformer är svårt att förutse. För­mod­li­gen kan ett samhälle som inte längre är beroende av tillväxt fokusera mer på vårt välmående och på varandra, vi kommer utföra fler per­son­li­ga tjänster och dela på saker istället för att samla på oss prylar, vi kommer vara sparsamma med energi och ändliga resurser men ha desto mer fritid, fler mö­tes­plat­ser och mer jämlikhet.

Ett sådant samhälle behöver inte alls vara planerat eller cen­tral­styrt, det kan snarare stimulera lokala marknader, privata och gräs­rot­si­ni­ti­e­ra­de in­no­va­tio­ner. Däremot utmanar det troligen mångas nuvarande livsstil, frekventa resande, kon­sum­tion genom ägande, syn på arbete och fritid, syn på stad och landsbygd och syn på sparande som ett sätt att berika sig. Så väl fö­re­tags­ä­ga­re, fri­han­dels­fö­re­språ­ka­re och fack­för­e­ning­ar måste nog tänka om. Ökande vinster måste bytas mot kva­li­tets­för­bätt­ring­ar, kon­kur­rens­för­de­lar i världs­han­deln genom mil­jö­för­stö­ring måste bort, medan fackens krav på ständiga lö­ne­höj­ning­ar behöver bytas till krav på kortare arbetstid.

De lösningar som jag föreslår är:

1. Ge naturresursutvinnare uppdraget att vårda naturen med hjälp av landsskatt och grön skatteväxling
   

2. Pressa ner konsumtionens klimatpåverkan genom att sätta ett koldioxidtak och fördela säljbara personliga utsläppsrätter
   

3. Gör samhällstjänster utan marginalkostnader kostnadsfria för att kompensera för att materiella produkter blir dyrare
   

4. Gör penningsystemet stabilt och oberoende av tillväxt genom att ge centralbanken ansvaret för penningskapandet
   

5. Gör företagandet oberoende av tillväxt genom att gynna omställning till andra företagsformer än börsnoterade aktiebolag – såsom arbetarägda företag.
   

6. Gör finanssystemet oberoende av tillväxt genom att rikta in det på utlåning till reella investeringar och inte spekulation. Håll nere inflationen, öka den ekonomiska tryggheten och sänk levnadskostnaderna så att behovet av avkastning på sparande minskar.
   

7. Gör välfärden oberoende av tillväxt genom att låta kommunen ge ut poäng som kan användas som pengar för köp av lokala varor och tjänster. Detta skulle ge många ekonomiska och sociala nyttor lokalt och minska kommunens behov av skatteintäkter.

Bild : Hannes Anagrius

Landsskatt med grön skatteväxling

Idag utarmas lands­byg­den för att jobben för­svin­ner, samtidigt som i stort sett alla våra na­tur­re­sur­ser hämtas från lands­byg­den. In­ci­ta­men­ten för både jordbruk, skogsbruk, fisket och gruv­bo­la­gen är att au­to­ma­ti­se­ra så mycket det går och därmed göra sig av med den dyra ar­bets­kraf­ten. Pressen på stor­ska­lig­het och ekonomisk ef­fek­ti­vi­tet leder i jord­bru­ket till sårbara mo­no­kul­tu­rer med konst­göd­sel, mil­jö­gif­ter och plågade djur, i skogs­in­du­strin till kalhyggen och art­fat­ti­ga träd­plan­ta­ger, inom fisket till trålning och överfiske, i gruvin­du­strin till ett fin­kam­man­de av värdefull natur och kul­tur­land­skap för att hitta metaller som redan finns i rest­ma­te­ri­al från våra produkter.

Bolag som brukar naturen (eller enskilda brukare) kunde istället beläggas med en kon­ti­nu­er­lig lands­skatt utifrån det eko­lo­gis­ka till­stån­det och den bi­o­lo­gis­ka mång­fal­den i området (det finns en om­fat­tan­de forskning om kvan­ti­fi­e­ring och värdering av eko­system­tjäns­ter) och samtidigt slippa all skatt för anställda (kanske till och med få delar av lönerna betalade av staten). Detta skulle få bolagen att bruka varsamt och lång­sik­tigt för att minska sin skat­te­bör­da och samtidigt kunna anställa fler som både kan göra ma­ski­ner­nas jobb eller vårda naturen. Det skulle gynna de små­ska­li­ga jord­bru­ket, fisket och skogs­bru­ket.

Ifall jord­bru­ka­re, skogs­bru­ka­re eller fiskare lyckas förbättra det eko­lo­gis­ka till­stån­det genom att till exempel öka fis­ke­be­stån­det, införa blandskog, samplan­te­ring av grödor som gynnar biologisk mångfald, plöj­nings­fritt jordbruk eller kol­bind­ning i jorden (kolla in bokashi och biokol!) så kan bolagen (na­tur­bru­kar­na) få betalt istället för att skatta. Med en till­räck­ligt hög lands­skatt kan dock bolagens ökande av­kast­ning mycket väl avta. Därför behövs också andra system­för­änd­ring­ar.

Im­por­te­ra­de varor måste behandlas likadant som inhemska. För na­tur­re­sur­ser som hämtas i andra länder med få miljökrav och dåliga ar­bets­för­hål­lan­den bör vi i Sverige göra be­skatt­ning­en åt de andra länderna. Skövling och gift­ut­släpp beläggs med ex­tra­tul­lar som sedan kan åter­sän­das som bidrag för om­ställ­ning till en håll­ba­ra­re pro­duk­tion och för för­bätt­ra­de ar­bets­för­hål­lan­den. Globalt skulle också en in­ter­na­tio­nell över­ens­kom­mel­se behövas om en global minimilön, globala yttersta skyddsnät och ett förbud mot skat­te­pa­ra­dis. Men innan detta är på plats är det bara politisk vilja som hindrar Sverige från att gå före (och en del han­dels­av­tal och EU-regler som behöver om­för­hand­las).

Sätt ett koldioxidtak för konsumtionen

Då svenskars ohållbara eko­lo­gis­ka fotav­tryck (bland de största i världen) fram­förallt beror på vår kon­sum­tion av im­por­te­ra­de varor behöver en verkligt hållbar politik styra om och reglera vår import och vår kon­sum­tion. Det är givetvis vår ef­ter­frå­gan på billiga im­port­va­ror utan håll­bar­hets­krav som sti­mu­le­rar fram den mil­jö­för­stö­ring och lö­ne­dump­ning vi ser i världen.

En metod som har börjat föras fram för att komma till rätta med våra kon­sum­tions­ut­släpp av växt­hus­ga­ser är ett slags ut­släpps­rätt-sy­stem, fast inte för företag utan för pri­vat­per­so­ner. Idén är att som i ut­släpps­han­dels­sy­ste­met i EU sätta ett tak och sedan ge varje människa en andel av den totala kol­bud­ge­ten. Andelen bör vara precis lika stor för alla och sedan kan ut­släppssnå­la individer sälja sitt överskott till de som vill släppa ut mer. Taket kan sedan sänkas varje år (eller månad) så att de totala utsläppen minskar snabbt nog.

David Jonstad tar upp flera förslag på ett sådant system i sin bok ”Vår beskärda del” och visar hur ad­mi­nist­ra­tions- och im­ple­men­te­rings­kost­na­der­na inte behöver vara särskilt höga. Livscy­ke­la­na­ly­ser av produkter görs redan och själva ut­släpps­rät­ter­na kan ligga på ett digitalt konto och dras i samma stund som du betalar med ditt bankkort.

För­de­lar­na med systemet är:

·       Det är förutsägbart. Till skillnad från fallet med skatter är de totala utsläppen för varje år redan kända från början. Systemet ger också ett långsiktigt och förutsägbart tryck för en omställning av hela samhället så att det blir tydligt var investeringar bör riktas. En grön investeringsbank bör också införas för att finansiera teknikomställningar.

·       Det kan accepteras av de flesta människor då det är lätt att förstå och alla får en lika stor andel. David Jonstad drar paralleller till ransoneringssystemen under andra världskriget som de allra flesta accepterade som rimliga därför att politikerna gjorde det fullständigt jämlikt och beskrev läget som en kris där alla måste hjälpas åt, vilket väckte folks känsla för ansvar och solidaritet.

·       Till skillnad från konsumtionsskatter och bensinskatter slår systemet inte lika hårt mot låginkomsttagare eller personer på landsbygden. Kostnaden för individen uppstår när hen använder mer än sin andel. De som av till exempel transportavstånd behöver lite fler utsläppsrätter kan också få det tills samhället ordnat bra alternativ. Återigen, acceptansen ökar när systemet upplevs som rättvist.

·       Det är ett system som kan tilltala både marknadsliberala och vänsterideologer. Liberala kan lockas av att marknadssystemet behåller drivkrafter i samhället (det lönar sig fortfarande att jobba för en högre inkomst), effektivitet lönar sig både för individer och för företag samt att systemet är flexibelt. Vänstern kan lockas av att systemet omfördelar pengar från de rikaste som måste betala för sin överkonsumtion till de som lever utsläppssnålt.

·       Om vi bara beskattar industrin och transporterna i Sverige finns en stor risk att de förlorar i konkurrenskraft och att svenskarna istället ökar sin import. Med en grön investeringsbank tillsammans med personliga utsläppsrätter kan Sveriges industrier och tekniker gynnas av att ställa om till effektiva cirkulära modeller då svenskarna (och befolkningar i andra länder som inför ett liknande system) väljer de billiga produkterna med mindre utsläpp. Att införa pant på alla produkter för att återsälja eller återvinna gamla produkter blir plötsligt i både företagens och kommunernas intressen. En cirkulär ekonomi kommer skapas per automatik.

·       Ett minskat beroende av fossila bränslen och import av ändliga resurser skapar ett samhälle som är mindre sårbart för kriser och förändringar (till exempel i oljepriser).

Problemet med att bara införa per­son­li­ga ut­släpps­rät­ter är att ska taket minska till­räck­lig snabbt för att hindra kli­mat­kri­sen finns en stor risk att den totala pro­duk­tio­nen minskar som följd. Om inget annat görs kommer detta leda till ar­bets­lös­het, minskade skat­tein­täk­ter och kris (kom ihåg att ekonomin förväntas vara fyra gånger så stor på 2050-ta­let). Därför krävs även andra system­för­änd­ring­ar.

Gör fler samhällstjänster kostnadsfria

Ett införande av per­son­li­ga ut­släpps­rät­ter eller ett annat slags tak på utsläpp skulle med tiden an­tag­li­gen göra de flesta ma­te­ri­el­la varor dyrare (se vidden av den tek­ni­komställ­ning som behövs för att undvika detta i förra delen av krönikan). Därför borde staten dels gå ut med in­for­ma­tions­kam­pan­jer för hur hushåll kan leva ut­släppssnålt och utbilda alla i kon­sum­tio­nens kli­mat­på­ver­kan. Dels kan individer kom­pen­se­ras för dyrare produkter genom att staten sub­ven­tio­ne­rar det mest basala som mat och husrum och göra fler saker i samhället kost­nads­fria och skat­te­fi­nan­si­e­ra­de.

Till exempel kan vi fundera över om tjänster som inte kostar mer när fler använder dem (låga mar­gi­nal­kost­na­der), lika väl kan skötas av staten och göras kost­nads­fria – ex­em­pel­vis kol­lek­tiv­tra­fik, elnät, tågtrafik, telekom, internet. Ett kost­nads­fritt elnät skulle även göra att hela el­kost­na­den var kopplad till den rörliga delen och var persons per­son­li­ga ut­släpps­rät­ter – vilket skulle göra många väldigt måna om att spara el.

Digitala produkter har knappt några mar­gi­nal­kost­na­der. Kate Raworth pekar i sin bok på hur en global digital all­män­ning av gratis open source digitala produkter skapade av alla (program, text, videos, musik, bilder, recept, ritningar med mera) kan ge hela världen tillgång till all möjlig kunskap, in­spi­ra­tion, glädje och verktyg. Detta har redan påbörjats, men skulle kunna stöttas av både stat och företag som gynnas av in­no­va­tio­ner­na, samt skyddas juridiskt från privata patent.

Gör penningsystemet oberoende av tillväxt

Av de som över huvud taget funderat på hur nya pengar skapas tror de flesta att central­ban­ken (Riks­ban­ken i Sverige) skapar nya pengar och sedan lånar ut dessa till privata banker. Detta stämmer dock bara vad gäller sedlar och mynt, som utgör knappt 2 procent av alla pengar i Sverige idag. I själva verket är det privata banker som skapar alla nya digitala pengar när någon tar ett lån. Detta säger Riks­ban­ken själva. När lånen betalas tillbaka för­svin­ner pengarna igen och kvar finns bara räntan.

Eftersom alla nya pengar skapas genom lån, vilka förutom att åter­be­ta­las kräver ränta, fattas det alltid pengar till att betala alla skulder. Den enda lösningen i dagens system är att via nya lån pumpa in mer pengar i ekonomin så att de gamla skulderna kan åter­be­ta­las. På det sättet lånar vi av framtiden istället för av varandra. Al­ter­na­ti­vet är att skulderna inte betalas tillbaka och det visade sig vid fi­nan­s­kri­sen 2008-2009 inte vara så lyckat.

Riks­ban­kens uppgift är att hålla svenska kronans värde (in­fla­tio­nen) stabil och att se till att det finns till­räck­ligt med be­tal­nings­me­del. De är dock nu hänvisade till att bara reglera ut­lå­ning­en (genom till exempel re­po­rän­tan). Det är inte möjligt att öka pen­ning­mäng­den och minska skulderna på samma gång, eftersom pengar skapas genom skuld.

Eftersom staten vill minska skulderna motverkar staten och riks­ban­ken idag varandras uppgifter. När staten inför amor­te­rings­krav minskar pen­ning­mäng­den eftersom pengar som betalas tillbaka till banken au­to­ma­tiskt för­svin­ner. När Riks­ban­ken sänker räntorna för att få ut mer pengar i omlopp ökar skuld­sätt­ning­en.

Positive Money, en re­form­rö­rel­se skapad i Stor­bri­tan­ni­en efter fi­nan­s­kri­sen, förordar en lösning där istället central­ban­ken ger ut alla pengar och där bankerna endast lånar ut vad de först har lånat in. Be­tal­kon­ton blir då bara säkra digitala för­va­rings­rum för pengar. Via bundna in­ve­ste­rings­kon­ton kan banken istället ge ut lån till företag eller bo­stads­kö­pa­re, och locka dit sparares pengar genom att dela räntan (och risken) med spararen.

På så sätt skapar inte bankerna längre pengar utan förmedlar bara pengar från insättare som kan avvara dem till de som behöver låna (såsom många tror att banker fungerar). För att hålla in­fla­tio­nen stabil behöver pen­ning­mäng­den ökas eller minskas i samma takt som BNP ökar eller minskar – plus den önskade in­fla­tio­nen.

Då in­fla­tio­nen mäts varje månad av SCB kan Riks­ban­ken bedöma hur mycket nya pengar som skall ges ut, utan några politiska beslut. De nya pengarna kan ges ut via stats­bud­ge­ten eller direkt till med­bor­gar­na. Om ekonomin krymper kan Riks­ban­ken istället höja re­serv­kra­ven för bankernas utlåning (från in­ve­ste­rings­kon­to­na), vilket kommer minska deras utlåning.

Riks­ban­kens projekt E-kronan som nu utreds, att möj­lig­gö­ra konton hos Riks­ban­ken för alla, innebär ett första mycket viktigt steg i rätt riktning. Reformen skulle kunna göras över en natt så att allas be­tal­kon­ton görs om till e-kro­na­kon­ton, så att allas digitala pengar finns hos Riks­ban­ken. Därefter kan till­gångs­bubb­lor krympas ihop under en lång period, till exempel 30 år.

Fördelar:

·       Systemet gör att ekonomin inte måste växa hela tiden för att lånen ska betalas av. Vi lånar av varandra istället för av framtiden.

·       Penningvärdet hålls stabilt både om ekonomin växer eller om den krymper. Alltså är penningvärdet och inflationen oberoende av tillväxt.

·       De bubblor (finansiella övervärden) som byggts upp på tillgångar som bostäder och aktier krymper ihop vilket medför en mycket stor ekonomisk utjämning. Alltså, vinst på ägande, det vill säga kapitalinkomster, minskar kraftigt samtidigt som inkomst av arbete kvarstår.

·       Bubblorna krymps ihop under en lång tid (cirka 30 år) vilket gör att lånen kan betalas av i en långsam takt. Vi minskar överbelåningen i samhället vilket också minskar ojämlikheten, eftersom majoriteten idag betalar räntor till de få som äger allra mest.

·       Banker kan gå i konkurs utan att pengar försvinner och har inte längre privilegiet att bli räddade av staten. De blir därmed likställda med andra företag och kommer inte tjäna mer än andra företag. Vinsten av att skapa pengar tillfaller alla istället för bankerna.

Se -> Positiva Pengars videos

Gör företagandet oberoende av tillväxt

Även om pen­ning­sy­ste­met skulle re­for­me­ras lutar de flesta företag och den mesta formen av lång­sik­tigt sparande sig på tillväxt. Ett börsno­te­rat ak­tie­bo­lag måste växa och ge av­kast­ning för att dess ägare ska vilja fortsätta placera sina pengar i företaget och inte sälja sina aktier. Det står även i ak­tie­bo­lags­la­gen att ett ak­tie­bo­lags yttersta syfte är att genera vinst till ägarna.

Om många företag får en sjunkande för­sälj­ning behöver de sparka anställda och om det går så dåligt att de inte kan täcka sina kostnader går de i konkurs. Utan BNP-till­växt innebär ett företags och en in­ve­ste­ra­res framgång au­to­ma­tiskt ett annat företags konkurs och en annan in­ve­ste­ra­res förlorade be­spa­ring­ar.

Så hur kan vi då skapa lång­sik­tigt sparande och fö­re­ta­gan­de utan krav på tillväxt?

För det första kan det kon­sta­te­ras att det finns mängder med företag som inte drivs i ak­tie­bo­lags­form. En del är stif­tel­seäg­da (såsom Ikea), andra är enskilda firmor som ägs av pri­vat­per­so­ner eller familjer. Flera ägs av sina anställda såsom den fram­gångs­ri­ka ma­skin­till­ver­ka­ren i Falun, det gi­gan­tis­ka me­je­ri­fö­re­ta­get Arla (i alla fall delvis) eller det stora koo­pe­ra­ti­vet Mondragon i Baskien som sys­sel­sät­ter cirka 75 000 människor.

I USA sys­sel­sät­ter ar­be­ta­räg­da företag i olika former nästan 25 miljoner människor. I Sverige ägs flera företag av sina kunder såsom Folksam, HSB eller Läns­för­säk­ring­ar. Gemensamt för de flesta av dessa företag är också att besluten fattas de­mo­kra­tiskt – en medlem, en röst – till skillnad från i ak­tie­bo­lag där en aktie är en röst. Du kan kalla det ekonomisk demokrati.

I USA finns även cirka 1,5 miljoner ic­ke-vinst­dri­van­de or­ga­ni­sa­tio­ner som utbetalar 9,2 % av alla löner i (offentlig sektor ej medräknad). Den of­fent­li­ga sektorn är även den förstås ic­ke­vinst­dri­van­de och är den del av ekonomin som kanske både till­freds­stäl­ler flest sociala behov samt har minst eko­lo­giskt fotav­tryck per arbetad timma.

Det vik­ti­gas­te i en ekonomi som är oberoende av tillväxt är att företagen ska kunna verka utan kravet på ständig expansion. Och företag som inte är börsno­te­ra­de kan faktiskt redan göra detta (även om de idag ofta är i kon­kur­rens med stora ak­tie­bo­lag). Dessa företag kan ha en till­växt­fas när de ex­pan­de­rar. När de sedan är lagom stora och betalat av sina lån eller gett av­kast­ning till in­ve­ste­ra­re kan de helt enkelt satsa på annat, till exempel förbättra kvalitén på pro­duk­ter­na, förbättra ar­bets­mil­jön eller sänka ar­bets­ti­den. Ett företag som inte är börsno­te­rat (även ak­tie­bo­lag) kan skriva in i sina bo­lags­stad­gar att syftet är något annat än ökad vinst.

Se filmen om ekonomisk demokrati -> ”Kan vi göra det själva?”

Att sänka ar­bets­ti­den är för­mod­li­gen det bästa sättet att skapa ökad livs­kva­li­té i ett resurs- och ener­gi­snålt samhälle som inte kan erbjuda ständigt höjda löner. De som har stressiga hektiska liv får bättre balans och slipper bränna ut sig, medan de som är ar­bets­lö­sa och inaktiva kan rycka in och fylla upp. I privat sektor verkar en fyra dagars ar­bets­vec­ka göra anställda mer effektiva. Vid ex­pe­ri­ment i offentlig sektor med sex timmars arbetsdag har per­so­na­len mått bättre, sjuk­från­va­ron minskat och i stort sett lika mycket arbete utförts. Offentlig sektor borde givetvis gå före med att korta ar­bets­ti­den för de slit­sam­mas­te yrkena.

Att ställa om så många företag som möjligt till andra fö­re­tags­for­mer än börsno­te­ra­de ak­tie­bo­lag är en viktig del av att skapa en hållbar ekonomi. Själv­klart är det en väldigt politiskt laddad fråga då stora eko­no­mis­ka intressen är in­vol­ve­ra­de. Men i dagens Sverige har den eko­no­mis­ka ojäm­lik­he­ten ökat snabbare än i något annat OECD-land bara på grund av att pro­duk­ti­vi­tets­vins­ter­na går till ägarna istället för företagen eller arbetarna. 2014 ägde den rikaste fem­te­de­len i Sverige 87 procent av till­gång­ar­na och 1 procent ägde 23 procent (andra be­räk­ning­ar som tar med pen­sions­till­gång­ar visar över 40 procent). Endast 15 svenska familjer äger mer än hela Sveriges BNP. Att skydda ökande vinstut­del­ning­ar verkar alltså inte vara i ma­jo­ri­te­tens intresse. Dock måste ett eko­no­miskt hållbart sparande lösas, vilket vi åter­kom­mer till.

Up­pen­bar­li­gen finns det många andra driv­kraf­ter för ent­re­pre­nö­rer till att starta företag än att göra en stor vinst. Att kunna leva tryggt och relativt gott på att göra något man brinner för är för de flesta till­räck­ligt. Det finns idag många bra sam­hälls­för­bätt­ran­de idéer och personer som vill för­verk­li­ga dem, men mycket är inte lönsamt i dagens system. De flesta små företag idag har heller inte råd att ta ut mycket vinst utan hankar sig fram eller slås ut av de enorma börs­bo­la­gen med stor­drifts­för­de­lar och vida mark­nads­ka­na­ler.

Stor­drifts­för­de­lar kan vara bra för att tillverka avancerad teknik effektivt eller bygga till exempel järnvägar men när det gäller att till exempel driva re­stau­rang­er tillför inte stor­drif­ten samhället något. Då är stor­drif­tens enda syfte att ra­tio­na­li­se­ra bort arbetare och utnyttja andra länders svaga mil­jö­la­gar för att köpa upp stora kvan­ti­te­ter av ohållbart fram­ställ­da livsmedel. Vi får absolut billigare mat, men effektiv mat­pro­duk­tion går också att ordna på andra sätt, såsom smartare an­vänd­ning av jord­bruks­mark (mindre till djurfoder, palmolja och sockerrör mer till ve­ge­ta­bi­lisk föda).

Gör finanssystemet oberoende av tillväxt

Att till­gäng­lig­gö­ra kapital till nya företag utan att lova ak­ti­eut­del­ning­ar är en utmaning. Gröna ob­li­ga­tio­ner och att samla alla våra pen­sions­peng­ar i en grön in­ve­ste­rings­bank för att ge ut för­mån­li­ga lån till hållbara verk­sam­he­ter är en bra början. En grund­trygg­het skulle också un­der­lät­ta för ent­re­pre­nö­rer, som att till exempel inte kunna gå i personlig konkurs till­sam­mans med en en låg ba­sin­komst för alla utan an­ställ­ning, att falla tillbaka på, samt låga avgifter och skatter på de första anställda.

Det måste också bli mindre at­trak­tivt att lägga pengar på ex­i­ste­ran­de till­gång­ar såsom aktier, fas­tig­he­ter, derivat med mera. Att köpa upp egendom bara för att sälja vid annan tidpunkt är inget som tillför värde i samhället utan skapar bara in­sta­bi­li­tet och sväng­ning­ar. Att däremot investera i ny­star­ta­de företag är däremot viktigt. Genom att göra det dyrare att spekulera med pengar kommer in­ve­ste­ra­re istället vilja ge lån till ny­star­ta­de växande företag.

Sedan av­re­gle­ring­ar­na av fi­nans­sek­torn på 1990-ta­let har bubblor och kriser blivit fler och större för att kapital pumpat upp värdet på till­gång­ar istället för att stimulera den verkliga ekonomin. Be­skatt­ning av fi­nan­si­el­la trans­ak­tio­ner och en pro­gres­siv be­skatt­ning av ka­pital­vins­ter och för­mö­gen­he­ter är en po­ten­ti­ell guldgruva för staten – ger intäkter som kan satsas på allt ifrån skola till kli­matom­ställ­ning. I längden behövs förstås in­ter­na­tio­nellt samarbete för att undvika skat­te­flykt, men redan idag kan vi skärpa regler, kontroll och straff för skat­te­flykt.

Ett dilemma är att inte bara pro­fes­sio­nel­la in­ve­ste­ra­re förväntar sig tillväxt utan även alla pen­sions­spa­ra­re – alltså alla människor. Med en pen­ning­re­form som Positive Money föreslår är det dock möjligt att ha väldigt låg (eller i praktiken ingen) inflation, därför att Riks­ban­ken då mycket mer precist kan kon­trol­le­ra pen­ning­mäng­den för att undvika deflation. En låg inflation skulle göra det mindre nöd­vän­digt att få stor av­kast­ning på sitt sparande. Genom att sänka lev­nads­kost­na­der för det grund­läg­gan­de kon­sum­tions­va­ror­na och genom att ge de som lever ut­släppssnålt möjlighet att sälja ut­släpps­rät­ter, samt genom en tryggare och starkare allmän pension (eller ba­sin­komst) minskar behovet att bygga en privat pen­sions­för­mö­gen­het.

En låg inflation kan dock göra att folk blir för sparsamma och hand­lan­det stannar av. Därför behövs nya typer av pengar (se nästa avsnitt).

Gör välfärden oberoende av tillväxt

I ett samhälle utan tillväxt eller där till och med ekonomin krymper drabbas skat­tein­täk­ter och kvalitén på välfärden blir svår att upp­rätt­hål­la. Även i dagens till­väx­te­ko­no­mi dis­ku­te­ras hur samhället ska ha råd med att upp­rätt­hål­la kvalitén i välfärden med en åldrande be­folk­ning. Det som få pratar om är dock var staten och kommunens kostnad uppstår.

För stater med egen valuta, såsom Sverige, uppstår kostnaden bara om statens in­ve­ste­ring­ar över tid inte leder till önskade intäkter eller sänkta kostnader. Att bygga en järnväg, ett sjukhus, en skola eller bo­stads­hus eller att hjälpa lång­tids­ar­bets­lö­sa och nyanlända till arbete är ju inga kostnader på lång sikt, det är bara att omvandla fi­nan­si­el­la resurser till verkliga resurser – alltså precis vad pengar ska användas till. Pengarna kommer tillbaka till staten eller kommunen genom att folk kan bo, arbeta och hålla sig friska och betala skatt.

Läs mer -> Statens till­gång­ar uppväger skulderna
Kritik av det fi­nans­po­li­tis­ka ramverket

Det fi­nans­po­li­tis­ka ramverket verkar grunda sig på en tro att bara fi­nan­si­el­la resurser är resurser och bör därför bytas ut mot förnyade rikt­lin­jer. Dessutom är det konstigt att det finns ett tak på hur mycket staten får spendera, men inte hur mycket den får sänka skatter – en nog så stor kostnad.

Att Riks­ban­ken lånar ut pengar till staten genom ob­li­ga­tio­ner är heller ingen stor fara så länge in­fla­tio­nen är låg och kan kon­trol­le­ras. Rän­te­kost­na­der­na går ändå tillbaka till staten.

Läs mer -> Låna pengar av Riks­ban­ken för att fi­nan­si­e­ra statens in­ve­ste­ring­ar

Ett samhälle med minskande tillväxt eller med en krympande ekonomi ställer dock till det för statens och kommunens budget. En lösning skulle vara att minska kostnaden för den största utgiften – välfärden. Denna slutsats kan dock verka oroande då välfärden enligt många (inklusive mig) behöver mer resurser inte mindre. Vad välfärden fram­förallt behöver är dock fler arbetande händer. Resursen ar­bets­kraft finns det gott om (särskilt om vi tillåter en större in­vand­ring) så det kan inte vara där bristen ligger. Men tänk om kommuner slapp betala låt säga en tredjedel av alla lö­ne­kost­na­der. Men hur skulle det gå till?

För det första, om den statliga skatten som hög­ut­bil­dad kommun och lands­tings­an­ställ­da (till exempel läkare) betalar togs bort i de kommuner/landsting där bristen på dessa var störst skulle kommunen/lands­ting­et ha råd att anställa fler läkare. Den kommunala skatten för dessa anställda kan istället höjas. Staten skulle gå med till­fäl­lig förlust men när fler får vård i tid går färre sjuka och staten slipper betala ut sju­ker­sätt­ning och får in mer skatt från arbete. Alltså troligen en vinst över tid.  Under tiden kan staten låna pengar från Riks­ban­ken, om de måste.

Men all annan ar­bets­kraft? Vi kan ju inte sänka deras löner? Nej, men genom att betala anställda delvis med lokalt skapade pengar.

Kommuner kan idag inte skapa egna pengar. Därför finns det mycket lokala resurser och behov som inte utnyttjas av den an­led­ning­en att det inte finns något be­tal­nings­me­del som knyter ihop behov med resurser. Ex­em­pel­vis skulle kommuner gärna få många låg­kva­li­fi­ce­ra­de ar­bets­upp­gif­ter gjorda – park­sköt­sel, stöd till äldre i deras hem, när­va­ran­de vuxna på skol­går­dar­na, läxhjälp och så vidare. Problemet är bara att det kostar så mycket skat­te­peng­ar att anställa, särskilt om skat­tein­täk­ter­na minskar.

Samma dilemma gäller pri­vat­per­so­ner. Du vill lära dig piano och din granne kan en hel del. Men du vill inte betala din granne att lära dig för du behöver pengarna till hyra, kläder och mat. Du kan däremot tänka dig att lära ut spanska, men ingen granne är in­tres­se­rad, trots att flera skulle vilja, för de behöver spara sina pengar. Re­sur­ser­na och behoven finns, men be­tal­nings­med­let finns inte. Lokala poäng utgivna av kommunen skulle lösa detta. Via gräs­rot­si­ni­ta­tiv (och ibland i samarbete med kommuner) har detta också gjorts på många håll i världen under be­näm­ning­en lokala valutor eller community cur­ren­ci­es.

Om kommunen visste att lönerna de betalade ut skulle spenderas lokalt inom kommunen skulle de veta att detta skulle stimulera jobb och skat­tein­täk­ter. De skulle då kunna anställa fler – både outbildad och utbildad personal. Idag spenderas dock lönerna ofta på im­por­te­ra­de varor eller i andra kommuner, vilket gör att pengarna läcker ut.

Om kommunen tillåts skapa egna pengar som bara kan användas lokalt, är de säkra på att pengarna kommer tillbaka, och kan därför betala en del av lönerna i lokal valuta (lokala poäng). För att locka ny ar­bets­kraft kan de istället erbjuda bra ar­bets­för­hål­lan­den och kortare ar­bets­da­gar. De lokala poängen skulle stimulera den lokala marknaden (särskilt bra för gles­byg­der) vilket skulle skapa ett mer varierat utbud av tjänster, närodlad mat och minska sår­bar­he­ten och kli­matav­tryc­ket – genom färre fos­sil­be­ro­en­de varu­trans­por­ter (en mer resilient ekonomi).

Om kommunen fick ta del av moms på lokala varor skulle de bli ännu mer benägna att anställa. Staten som idag får all moms, kunde dela med sig till kommunen i utbyte mot att till exempel dra ner på en av sina största utgifter allmänna bidrag till kom­mu­ner­na.

Kom­ple­men­tä­ra valutor finns idag både i det privata i form av lo­ja­li­tets­po­äng (tänk poäng på Coop) och i det civila där många gräs­rot­si­ni­ti­a­tiv har dykt upp i olika former, särskilt i spåren av fi­nan­si­el­la kriser som i Grekland, Spanien, Argentina och Brasilien. Det finns även nätverk av små­fö­re­tag som WIR-ban­ken i Schweiz som funnits sedan 1934 och in­vol­ve­rar 62 000 små­fö­re­tag eller nätverket Sardex på Sicilien där tusentals små­fö­re­tag använder en lokal valuta. I de engelska städerna Bristol och Brixton kan invånare betala med Bristol eller Brixton-ponds. Kanske tydligast i flera slum­om­rå­den i Kenya har lokala valutor visat sig kunna binda ihop resurser med behov.

Lokala valutor har inte bara visat sig öka lokal handel, utan också skapa social sam­man­håll­ning, minska kri­mi­na­li­tet och förbättra hälsan för invånare.

En modell som skulle hjälpa både individer, ci­vil­sam­häl­let, lokala små­fö­re­tag och kommuner kan hämta in­spi­ra­tion från ett lyckat projekt i Ne­der­län­der­na vid namn Samen Doen av för­e­ning­en Qoin. Där betalar kommunen invånare att utföra ar­bets­upp­gif­ter i poäng som kan användas både till att köpa per­son­li­ga tjänster av grannar eller för att betala en del av priset på lokala varor och tjänster, vilket knyter kunder till lokala butiker. Även civila or­ga­ni­sa­tio­ner kan få poäng att betala vo­lon­tä­rer med.

De handlare som får mer lokala poäng än vad de kan använda själva kan växla in ett visst överskott till vanliga Euro. Denna in­väx­lings­me­tod har även systemet Sarafu Credits i Kenya upptäckt vara fram­gångs­rikt. Kostnaden för kommunen som ger ut de lokala pengarna eller poängen uppstår alltså inte förrän någon behöver växla in sitt överskott, vilket bara är en liten del av den skapade lokala nyttan.

Olika ex­pe­ri­ment har även testats för att förhindra sparande av lokala pengar, som till exempel spar­av­gif­ter. Detta skulle försäkra kommuner om en levande lokal ekonomi även vid tider då många av oro väljer att spara kon­ven­tio­nel­la pengar istället för att spendera dem. WIR-sy­ste­met i Schweiz har visat sig fungera så att den lokala valutan kom­plet­te­rar den kon­ven­tio­nel­la vid eko­no­mis­ka låg­kon­junk­tu­rer.

Fördelen med lokala poäng är alltså att kommuner (eller stads­de­lar eller landsting) kan uppfylla många av sina väl­färd­så­ta­gan­den och dessutom skapa mer trygga och välmående bo­stads­om­rå­den, men samtidigt kunna minska behovet av skat­tein­täk­ter.

Skapa ett mer välmående samhälle

Den verkliga fördelen av att ekonomin görs oberoende av tillväxt är att vi kan fokusera de resurser vi faktiskt har på det vi verkligen vill ha.

De reformer som nämnts är några exempel på hur en sådan ekonomi skulle kunna designas. Mycket lyc­ko­forsk­ning och psy­ko­lo­gis­ka studier visar på att vi mår bättre av att få tid till re­la­tio­ner, vara ofta i naturen och minska ar­bets­stres­sen. I områden med mycket sociala och kul­tu­rel­la ak­ti­vi­te­ter och många mö­tes­plat­ser känner sig folk mer trygga och kri­mi­na­li­te­ten minskar. Boken Jäm­lik­het­san­den av Kate Pickett och Richard Wilkinson visar med hjälp av in­ter­na­tio­nell ve­der­ta­gen data att jämlika samhällen presterar mycket bättre på i stort sett alla sociala mät­punk­ter – såsom psy­ko­lo­gisk hälsa, övervikt, själv­mords­fre­kvens, kri­mi­na­li­tet, själv­upp­levd lycka, ge­ne­ro­si­tet och så vidare.

Vägen till ett mer jämlikt samhälle går alltså att koppla samman med det mest fun­da­men­ta­la – att hålla sig inom de planetära gränserna. Eftersom evig tillväxt inte är möjligt på en jord med ändliga resurser är det viktigt att vi nu snabbt börjar föra dis­kus­sio­nen om hur en de­mo­kra­tisk och hållbar ekonomi som inte är till­växt­ba­se­rad skulle kunna designas . Istället för fler och fler prylar, stress, psykisk ohälsa, global ojäm­lik­het, och en eko­lo­giskt utarmad planet skulle vi kunna få ett samhälle som erbjuder något vi alla har väntat på. Den eko­lo­gis­ka och eko­no­mis­ka krisen till­sam­mans med vår digitala teknik ger ett unikt tillfälle för om­ställ­ning till ett välmående ba­lan­se­rat, tryggt och grönt samhälle. Låt oss börja nu. 

Hannes Anagrius
Grundare av Tillväxtparadigmet