Vad är en rimlig förhandling?

Hannes Anagrius

Att förhandla innebär att ge och ta har denna regeringskris påmint oss om. Men vem som ger mest och vem som tar mest är en maktfråga som har med de specifika omständigheterna att göra. Att tänka sig en förhandling utan en kontext av normer, lagar och regleringar är inte realistiskt. Det är omöjligt att förhandla i ett vacuum, utan att ha något att förhålla sig till. Inte heller marknadens förhandlingar existerar i ett vacuum.

Vad är en rimlig förhandling? Synen på vad som är en rimlig förhandling och vem man får förhandla med ledde till dagens regeringskris där Löfvens regering idag fälldes.

Regeringskrisen

 S och MP gick januari 2019 ihop med C och L i Januariavtalet för att ingen av dem ville förhandla med SD. V gick med på det för de ville inte riskera att C och L istället skulle stödja M som då behövde förhandla med SD. Men V ville ändå sätta stopp vid två punkter; arbetsrätt och hyressättning. Där tyckte V att parterna ska förhandla utan politisk inblandning – rätten att förhandla var icke-förhandlingsbar för V. Men C ville heller inte förhandla med V, så läget låstes och regeringskrisen var ett faktum. M, KD och L har nu ändrat sig och vill visst förhandla med SD. Kan C också tänka sig förhandla med SD eller med V nu eller måste ett nyval röra om i grytan?

Många kanske, efter de svåra regeringsförhandlingarna, associerar förhandlingar med politik. Men faktum är att förhandlingar är en central del av vårt ekonomiska system. Det gäller partsförhandlingar, men egentligen kan alla priser i ekonomin beskrivas som resultat av förhandlingar.

Den marknadsliberala synen är att individen ska förhandla om pris och kvalité på allt ifrån potatisen på mataffären, till hyran, lönen och arbetsvillkoren.

Fri marknad är reglerad

I mataffären är det ganska okontroversiellt att individen och inte en organisation förhandlar om priset, men förhandlingen sker indirekt. På en liten marknad eller ibland på Blocket kanske du kan pruta och göra upp om pris direkt. Men i affären sker det indirekt genom att konsumenterna söker sig till de billigare affärerna (billigare givet samma kvalité och egenskaper). Så lyder i alla fall teorin om fri konkurrens och den välinformerade rationella konsumenten. I verkligheten fungerar det inte riktigt så, men en viss sanning ligger det i detta. Det blir en typ av kollektiv förhandling, men inte en organiserad sådan.

Eftersom konkurrensen inte är perfekt, konsumenten inte har all information om priser och kvalité (och inte heller är ekonomiskt rationell), så måste även denna marknad regleras. Det görs via konsumentskyddslagstiftning, standarder för produkter, reklamationsrätt, skyldighet att ge information, hygienbestämmelser, certifieringar med mera. Utan dessa regleringar skulle man kunna bli lurad varje gång man handlade.

Hade perfekt konkurrens, perfekt information och perfekt rationalitet existerat då hade priser pressats ner till produktionskostnaderna och företag hade inte kunnat göra någon vinst. Så blir det (nästan) på vissa konkurrensutsatta marknader där det är lätt att jämföra och lätt att välja en annan produkt. Företagens enda chans att göra vinst är då att skapa nischer med nya produkter där det inte finns någon konkurrent än (ofta genom aggressiv reklam för varför produkten är ”unik”).

Organiserade förhandlingar

Arbetarrörelsen och den reformistiska vänstern har argumenterat för att arbetsköparna (arbetsgivarna) och fastighetsägarna är allt för stora och starka och att priset på arbete och hyresbostäder är allt för viktigt för att vi ska överlåta förhandlingen åt individen. Så därför menar man att det behövs organisering och kollektiva förhandlingar genom fack och hyresgästföreningar. Tillsammans kan arbetare och hyresgäster ställa krav. Då kan arbetsköpare och fastighetsägare inte välja och vraka och nobba de som vägrar går med på deras bud. Att för arbetaren bli av med sin försörjning är ju värre än att för företagen bli av med en enstaka arbetare, när det finns fler att tillgå.

Fria reglerade kollektivavtal

När organiseringen av arbetare blev så effektivt att generalstrejker utbröt i början av 1900-talet insåg arbetsköparna och kapitalägarna att deras förhandlingsutrymme blev för litet och den långsiktiga planering de behövde omöjliggjordes av risken för strejker. De kom då överens med facken om långsiktighet och förutsägbarhet genom förhandlade och reglerade kollektivavtal. I Sverige var Saltsjöbadsavtalet starten på det man kallade ”den svenska modellen” med partsförhandlingar. En del marknadsliberala tyckte detta ändå var en typ av frihet – arbetare och hyresgäster är ju fria att organisera sig.

Att politiken inte skulle ha lagt sig i partsförhandlingar, stämmer dock inte. En förhandlings utkomst påverkas alltid av samhället i övrigt, som påverkas av politiken. Styrkan i endera parten i en förhandling påverkas av om de har politiken i ryggen eller inte.

Därför blev Nooshi Dadgostar (V) så arg när S erbjöd Hyresgästföreningen och fastighetsägarna att förhandla, men om de inte kom överens skulle förslaget om marknadshyror i nyproduktion ändå införas. Dadgostar kallade det förhandling under hot. Detta stämmer, men egentligen är hot en naturlig del av en förhandling. Och det finns ingen fri spelplan isolerad från resten av samhället.

Hot är naturligt i förhandling

Arbetare kan hota med strejk, arbetsköpare kan hota med lockdown, färre arbetstillfällen, försämrad konkurrenskraft eller att de flyttar till ett annat land. En höjd arbetslöshetsförsäkring gör arbetsköparnas hot lindrigare, en högre arbetslöshet gör arbetsköparnas hot tyngre och deras makt i förhandlingen större. Anställer stat och kommuner människor blir hotet om arbetslöshet mildare osv.  

Gissa varför sömmerskor i Bangladesh jobbar 12 timmar om dagen men knappt har råd med mat för att sy kläder till oss i Sverige. Inte för att deras arbete är värt mindre än vårt i alla fall. Utan dem skulle vi inte ha några kläder på kroppen i Sverige. Nej, för arbetslösheten och bristen på kostnadsfri välfärd och stöd vid fattigdom gör att de inte har något att sätta emot i förhandlingen. Ofta tillåts de heller inte organisera sig fackligt. Inkomstskillnader i världen har endast att göra med förhandlingsmakt.

Att förhandla en hyra

Hyresgäster kan inte strejka, så vad har de att hota med? Förhandlingar om hyror fungerar inte som kollektivavtalsförhandlingar. Här utgår man från principer för att fastställa att likvärdiga lägenheter hyrs ut till samma pris, baserat på en ”skälig” hyra med tanke på kostnader, läge med mera. Vad som är skäligt och hur saker ska värderas det är det som förhandlas. Det kallar bruksvärdessystemet.  

Men vad har hyresgästerna att sätta emot om fastighetsägarna inte går med på budet? Eftersom hyresgäster inte kan strejka vänder de sig till hyresnämnden, som istället prövar hyran enligt bruksvärdes-principerna baserat på hur tidigare hyror förhandlats fram. I grunden är det alltså precis som med potatisen i affären, tillgång och efterfrågan men med reglering. Men eftersom konsekvenserna blir mycket större om man blir hemlös än om man blir erbjuden en dyr potatis, så är konsumentskyddet mer organiserat för att skapa likvärdighet.

Ett hot om lagförslag påverkar såklart en förhandling, som Vänsterpartiet säger. Men när allmännyttiga bostäder byggs påverkar det också förhandlingen. Allmännyttan tillåts nämligen inte ta ut vinst (fast det görs ibland ändå) och har ett samhällsuppdrag att bygga till lägre hyror. Hade Vänsterpartiet fått igenom sitt förslag om ett statligt byggbolag så hade det också påverkat förhandlingarna. Bostadsbidrag och byggsubventioner påverkar också förhandlingen.

Vänstern vill traditionellt att arbetsparten och hyresgästparten ska bli starkare för att få igenom förbättringar för den delen av befolkningen (majoriteten av befolkningen). Medan högern menar att starka arbetsgivare, investerare och fastighetsägare får kraft att investera så att mer ekonomiskt värde kan skapas och därmed fler arbeten och lägenheter kan skapas.

Sanningen är ju att en balans behövs så länge investeringar finansieras med vinst. Med tanke på att kapitalvinsterna och hyrorna har stigit snabbare än lönerna kan man fråga sig om det råder balans. I kapitalismen riktas heller inte investeringar mot var de kan göra mest nytta för samhället, utan mot var de kan generera mest avkastning – alltså extrahera mest resurser för finansiell kapitalansamling.

Samtal istället för förhandling

“Den svenska modellen” har nog sin plats. Men arbetare som själva äger företagen de jobbar i kan själva demokratiskt besluta om hur balans ska uppnås. Alltså balansen mellan arbetarnas direkta nytta och företagets långsiktiga överlevnad. Men så länge lånen betalas behöver inte företagets långsiktiga syfte vara expansion, tillväxt och kapitalansamling. Det kan vara samhällsnytta. Förhandlingen blir då mer ett konstruktivt samtal än en strid.

I Frankrike har man infört klimat-medborgarförsamlingar med väldigt goda resultat. Slumpmässigt utvalda människor från olika platser och samhällsklasser, med olika kön och ålder, fick diskutera fram politiska lösningar på klimatkrisen. Till sin hjälp fanns experter som bidrog med kunskap och moderatorer som såg till att alla blev hörda. När olika perspektiv möttes under dessa förutsättningar uppnåddes kollektiv intelligens och radikala men socialt välbalanserade politiska förslag blev resultatet.  

Under rätt förutsättningar och regleringar kanske förhandlingar kan sluta i förstående samtal och symbiotiska lösningar som gynnar flera parter, snarare än smärtsamma kompromisser.

Frågan är vem som förhandlar för naturen? Vem företräder klimatets stabilitet och ekosystemens långsiktiga balans och överlevnad? Med hjälp av andra typer av mer empatiska förhandlingar kanske vi människor också kan representera andras intressen än våra direkta egenintressen. Hotet om ekologisk kollaps borde mana oss alla till förhandlingsbordet, eller kanske samtalsbordet.