Kommer vi ihåg våra löften när vi möts igen?

Sophie Gripenberg

Vid ett rött hav och borttynande korall så möts vi igen. I ett varmt klimat där tusentals samlas men där många ändå inte får plats.

Vid vårt första möte så lovade vi att ses varje år för att förhindra en kris. Vi började att ta oss an det som orsakat det mesta av krisen och skapa ett ramverk för att mäta dess orsaker. Det tog oss ytterligare sju år att säga att våra egna åtgärder är något vi behöver kommunicera öppet.

20 år för att komma fram till att det faktiskt finns en maxnivå för hur pass stor krisen får bli. Förra året så bestämde vi oss för att kommunicera varje år våra egna åtgärder och skärpta åtagande istället för vart femte år, men endast en bråkdel av detta har vi gjort. 

Vi lovade även att skänka pengar som plåster på såren och spendera dem på förebyggande åtgärder för att inte krisen skulle bli lika katastrofal. Nu ses vi igen, för att verkligen prata om dessa pengar som lovas till där krisen gör mest ont och där vi skulle behöva fokusera som mest.

Vår relation tar sin tid, vi ses en gång per år, lyckats säga något som kanske någon gång får en innebörd. Men att hålla oss under maxtaket är vi långt ifrån att lyckas med och vår relation har inte blivit bättre. Hur pass bindande våra löften är kan ifrågasättas. Vi börjar tappa tilltron till varandra. 

Men vi ses ändå på olika platser en gång per år, pratar om vår relation och hur vi ska undvika en kris. Vi pratar, så att vi  i alla fall kan säga att vi försökte. 

Vid ett rött hav, bland borttynande korall fortsätter vi vår resa, kisandes i solen så ler vi hand i hand medan tiden rinner bort som sand.